Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1856, sida 2

menniskas begär. De visa tidigt en iakttagelse-förmåga, som alldeles icke kan erhålla en nöjaktig förklaring i deras erfarenhet. Ett barn, som ännu icke kan tala, förstår likväl en glad blick, ett smekande ord, och gifver sin tillfredsställelse tillkänna genom löje. De små varelserna upplifvas redan af det välgörande intryck, som godhet och ömhet åstadkomma. Hvem har sagt åt barnet, att ett visst ansigts-uttryck betyder kärlek? Huru kan det, som sjelf är fullkomligt omedvetet af sitt eget ansigts-uttryck, efterhärma en annans, om icke en motsvarande känsla i dess inre återspeglade karakteren deraf. Just häruti ega vi ett rättesnöre för behandlingen af den första barndomen. Hvarje menniska har af naturen erhållit ett antal själsegenskaper, hvarigenom hon uppfyller sin plats här på jorden. Uppfostrans uppgift är att utveckla de goda anlagen och att gifva de sjelfviska instinkterna en sund riktning. Men för att lyckas i detta bemödande, måste vi följa barnet med uppmärksamhet alltifrån det ögonbiick. då det genom sitt ansigte och sitt joller gifver tillkänna de olika intrycken, churu det icke med ord kan uttyda dem. Man ser ett barn redan vid sex mänad uftryck af mångsaldiga och skiljaktiga till exempel, om det är bedröfvadt. och värdarinnan genom vänliga smekningar söker ställa det till freds, lyssnar barnet till den kärleksfulla rösten och upphör merendels att gråta. När vi vilja uppmuntra det, utbyta vi genast vår ton till en glädtigare och lifligare, samt framkalla derigenom löje på barnets läppar. Eger deremot en ordvexling rum i barnets närvaro, så är det en ganska vanlig sak, att det blir oroligt och slutligen börjar skrika, likasom om vreden drabbade den lilla. Är dess omgifning tyst och sorgsen, får barnet ett ängsligt och bedröfligt utseende. Bevisar icke allt detta, att barnet liknar ett instrument, som återger de toner, vi anslå; med den skilnaden likväl, att då en och samma ton upprepade gånger anslås i barnets själ, blir den slutligen N skall ljuda af sig sjelf under hela dess framtida lif. Vilja vi i våra barns hjertan nedlägga milda känslor, då böra vi ifrån deras spädaste ungdom omgifva dem med sådana; samt aflägsna ifrån dem allt, som anslår de lägre instinkterna. Den vigtigaste grundsatsen för all uppfostran, och hvilken man aldrig bör lemna ur sigte, då man vill utbilda barnets förstånd och sedlighätskänsla, är den: att hvarje föremål, som står i förvandtskap med våra tankar eller känslor, äfven angifver de naturliga retningsmedlen för dem. Uppväcka vi någon känsla hos barnet, så måste den äfven komma i samhet; och likasom synen följer, när ögat trä en ljussträle, likaså anslår uttrycket af välvilja barnets känsla för godhet. Så länge ljus träffar vårt öga, kunna vi icke genom någon ansträngning af vår vilja hindra oss ifrån att sc, och lika så litet förmå vi att hindra den inre känslan att komma i rörelse, så snart någon talar till den. Utaf det anförda följer, att hvarje själsegenskap står i ett uteslutande slägtförhållandetill vissa föremål och egenskaper; och för att stärka och utbilda de moraliska känslorna eller förståndet. erfordras, att vi uppegga dem till verksamhet. — Men vilja vi åter motarbeta ett fel. giss endast ett medel dertill, nemligen att lemna det i overksamhet, eller undanrödja allt, som kan sätta det i rörelse. Derföre är det af stor betydelse, att man i den första späda barndomen redan undviker allt, som utifrån uppväcker de sämre instinkterna, t. ex. af vrede, otålighet, fåfänga, egenkärlek och egennytta, och i stället bemödar sig om att omgifva den lilla med det, som smeker och upplifvar de rent moraliska känslorna. Ofta hör man påstås, att karaktersdrag, ojemt lynne, ja till och med förståndsegenskaper insupas med modersmjölken eller af den amma, som uppföder ett barn; och att det derföre är nödvändigt, vid valet amma, att göra afseende på en redbar karakter, ett lugnt och mildt lynne samt godt förstånd. Det är mindre inflytandet af mjölken, som verkar en öfverflyttning af sköterskans lynne på barnet, utan fast mera de ständiga yttringarne af hennes lynne och karakter, som hos barnet uppväcker de motsvarande egenskaperna och håller dem i en oupphörlig öfning. (Forts.) Mirralra ma da