Sv. Tidn. meddelar följande goda uppsats, hvilken vi göra oss ett nöje att återgifva: Vanans makt vid barna-uppfostran, Till föriäkldrar. Under mina resor i Tyskland förliden sommar sammanträffade jag med doktor Schewe, hvars frenologiska föreläsningar i Leipzig år 18.. jag hade bivistat. Doktor Schewe, en snillrik och mångkunnig man, med ett sannt intresse för mensklighetens framåtskridande, meddelade mig på begäran under våra samtal sina åsigter om barna-uppfostran, och jag fann dessa på en gång så enkla och så fullkomligt öfverensstämmande med den erfarenhet jag såsom skollärare haft, att det för mig blef en pligt att meddela de idter, han i detta ämne bibringade mig, fullt öfvertygad, att de äro af stor vigt för föräldrar och alla dem, som fått sig barns uppfostran anförtrodd. Doktor Schewe grundar hela uppfostran och mensklighetens förädling på exempel och vana. Mången skall möjligen finna detta ensidigt, kanske till och med löjligt; och likväl, om vi tänka rätt efter, är just menniskan slaf under sina vanor och apar i stor skala. Låtom oss derföre utveckla doktor Schewes ider i hela deras sunda enkelhet. Han fäster först uppmärksamhet på, hvilket stort inflytande öfningen har på vara sinnen; men detta förbigår jag alldeles, emedan han i ett af sina arbeten sjelf kommer att utveckla detta ämne. Vid ett barns födelse är hjernan af en så klen och ofulländad beskaffenhet, att från den icke låter förvänta sig någon själsyttring. Barnet besitter då också blott känslan för kroppsliga smärtor och begär efter näring. Men småningom begynner det gifva tecken af en utvidgad själsverksamhet, och ästundan efter födan blir icke mera den enda drift, hvilken det söker att tillfredsställa, . Långt innan barn förmå urskilja orsakerna till sina känslor, häntyda blick och läte på en fullvuxen