Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1856, sida 2

vidd vi m 4s passande för min ar bössas skjuthäll. Då detta arbete afslutats satte jag mig vid korkträdet för att invär Min anfallsplan r helt enkel. Då lejoninnan skulle e sitt hufvud mellan buskljungen, skulle jag fyra af rakt i pannan på henne. Natten kom och jag lyssnade uppmärksamt på hvarje olika buller som gjordes i skogen. Än var det en skogsr tta, som lomnade sitt hål, och hennes första steg inbillade mig att lejoninnan kom på afständ. Än var det en schakal. som smög sig kring mig för att komma åt öfverlefvor af det munförråd !ejoninnan hemfört åt ungarna. Då förledde mig icke inbillningen, ty jag urskiljde huru djuret skafde på de här och der kringspridda benen. Under trenne dödliga timmar led jag af denna oro. Jag fattade ändtligen mitt beslut, och då min uttröttade arm icke mera kunde hålla bössan vid axeln, satte jag mig med ryggen mot korkträdet, bestämd att vänta till dess Icjoninnans ögon skulle komma att låna mig ett ljus, som förskingrade mörkret. Ett uppehåll i berättelsen är här nödvändigt för att säga läsaren hvarföre roten Beni-Fugal vid detta tillfälle begärt mitt biträde. I Mars 1840 hade en lejoninna valt denna dunge, der jag befann mig nu, för att der lägga sina ungar. Samme scheik, som nu uppsökt mig i Guclma, hade då samlat en sextio skyttar, och med dem undersökt nejden. Två lejonungar hade upptäckts, den glada hopen återtägade med segersänger, då lejoninnan kom tillbaka, hoppade midt ibland sin kulas plunarare, tilltygade en at de tappraste, och dödade, ehuru sjelf sårad, en annan, på hvars lik hon sjelf i sin tur afled, Vid min ankomst till scheikens duar hade denna händelse berättats utförligt med sina mindsta oms ändigheter för mig. Jag hade så mycket uppmärksammare hört på berättarne, som de sjelfve spelat med i det blodiga dramat, och som det offer, som öfverlefvat lIcjoninnans första anfall, visade för mig sina sår, det ena efter det andra, tjugo stycken, förfärliga att betrakta. Minnet af detta olyckliga möte hade denna gång beskyddat lejoninnan och hennes afföda mot hvarje försök af samma slag; och emedan hennes grannskap var dyrt för hela roten, så hade de ansett klokast att kalla mig till hjelp. Se der huru Beni-Fugals bössor stannat i sina fodral, medan jag, för att rättfärdiga deras förtroende, väntade ensam, utan värn, i en dyster och iskall natt, det vill säga under högst osäkra omständigheter, på en lejoninna, hvars ena unge jag röfvat samma morgon. Ungefär klockan åtta på qvällen hörde jag steg i skogen, hvilka tycktes tillräckligt tunga, jemte ett brakande af grenar. Af det sätt hvarpå djuret nalkades, ansåg jag det starkare, och snart var det utan tvifvel lejoninnan. På ungefär sex steg från mig stannade djuret. Som jag fruktade att det märkte eller vädrade mig, eller att det skulle taga ett skutt på mig, så steg jag hastigt upp, i förhoppning att ätminstone få se dess ögon. Jag stod upprätt, stödd mot korkträdets stam, med kolfven mot axeln, fingren på trycket, och blicken fästad på ett snår af buskljung, högre än jag, och tjockt som en mur. Jag såg ingenting och hörde ingenting. Min inbillning, som underhjelptes af minnen ur det förflutna, genomträngde mörkret och hindren, som stängde blicken, samt visade mig lejoninnan med sträckt hals, sänkta öron, rysande kropp, färdig till ett skutt. Man har ofta sådana inbillningar hela timmar i ett bakhall. Väntan syntes mig omätligt lång. Oaktadt den häftiga kölden kände jag svetten drypå från min panna, och redan började mina nerver göra uppror, då en tanke hastig som blixten upprättade lugnet i min kropp, ökade min kallblodighet och min Själs förtröstan. IIvarföre, tänkte jag, har jag icke gått upp i detta träd, i stället för att stanna vid soten? och ännu en gång. hvad hindrar mig att klättra upp och sätta mig syrtio fot öfver marken? IIvem ser mig? IIvem fär veta det? En annan, på min plats, skulle nog göra det, om han icke gjort det förut. Jag är lycklig då jag nu skrifver dessa rader, ofter åtta år uppfylda af häftiga rörelser och af mera än ett i sin upplösning förfärligt drama; jag är lycklig, säger jag, att kunna återfinna mina känslor i detta förfärliga ögonblick. Det var då, som jag bättre än någonsin begrep skillnaden mellan en man, som utsätter sitt lif vid fullt dagsljus och inför vittnen, och den som icke lyses af annat än nattens stjernor och icke ses af någon annan än sig sjelf. Tillsredsställelsen att icke hafva tänkt på trädet om dagen och att anse som en ovärdig handling att gömma mig der i yttersta faran ingaf mig ett lugn och försäkran om värdighet att sättas på allvarsammare prof. Må läsaren dömma om min missräkning, då jag i stället för ett förfärligt rytande lejon, som skulle anfallit mig med en plundrad moders raseri, hörde det klagande skriket af en hungrig lejonunge, som sökte sin amma. Ännu i dag, liksom då, kan jag icke afhålla mig från att le, då jag tänkte på de häftiga rörelser i mitt hjerta, hvilka denne lille tölp uppväckt. I brist på bättre knep jag lejonungen, lade den i en flik af min burnus, och såg mig omkring för att återgå till duaren, der jag förut nedlagt hans syster. Efter tre eller fyra timmars vandring genom skog och dälder, hvarunder jag med flit stannat vid buller, som jag icke kunde förklara, och som tycktes mig vara stundom ett aflägset rytande, stundom den retade lejoninnans språng att förfölja mig, leddes jag ändtligen af hundarnes skall, och anlände till duaren, der min första omsorg var att undersöka mitt lilla djur och jemföra det med systern. Det var en lejonhane, en tredjedel större än systern, och obeskrifligt snäll. Jag kallade honom Ilubert, af vördnad för de katolska jägarnes patron. Då den lilla lejoninnan undvek menniskors blickar och högg med ramarne efter dem, som ville röra henne, höll Hubert sig lugnt ihopkrupen vid härden, och betraktade verlden omkring sig med förvåning, men utan någon vildhet. Qvinnorna tröttnade icke att smeka ungen, och för att, vedergälla hans mildhet och artighet förde man till honom, med godo och ondo, en get med spenar fulla af mjölk. Det arma djuret lades på sida, hölls af två karlar, som hindrade det att sparka, och bjöd en spene åt Hubert, som icke förstod meningen i börvilddjuret.