Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1856, sida 1

än i går. Jag har sofvit och drömt . . . drömt helt annorledes än vanligt. — Hvad har ni drömt? — Ått ni var hos mig och berättade mig en historia, att ni ... o, ser ni, hur vänligt solen skiI ner! ... att ni kände Percy . . . o, hvad det namnet nu glider lätt öfver mina läppar! ... att ni har sett honom ... — Nej, det har jag sannerligen icke sagt till Ers Herrlighet, utbrast jag ofrivilligt. — Nej, det påstår jag icke heller; jag har endast drömt. Men, sir, det var likväl en skön dröm. Jag teg och betraktade honom medlidsamt. På visst sätt var jag förlägen, ty jag hade sjelf uttänkt en plan att föra hans tankar på Percy, en plan, som ej skulle skada hans helsotillstånd. Nu angaf han sjelf riktningen, och jag öfverlade några ögonblick, huru jag bäst skulle föra honom in på mina idter: men mitt ansigte måste hafva förrädt tvifvel och ovisshet, ty gubben, som uppmärksamt betraktade mig, blef åter sorgsen och sade: — Ack, det var ju blott en dröm, och jag är ännu alltid mycket olycklig. Derhän ville jag ej hafva honom. Jag gjorde hastigt mina vanliga frågor om hans tillstånd och fick fullkomligt tillfredsställande svar; men under det jag talade med honom, försvann plötsligt det sken af förtroende och kanske hopp, hvilket hvilat på hans panna, och i stället lägrade sig deröfver ett mörkt moln, som återgaf hans slappa anletsdrag deras dystra, förfärande uttryck. Han suckade och stirrade som vanligt oroligt mot taket. — Hör, sir, sade han plötsligt halfhögt och gaf mig med handen ett tecken, att jag skulle komma närmare; — kom nu alldeles intill mig, så vill jag i förtrolighet förelägga er en narraktig fråga, som