Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1856, sida 2

Det var den gamle hofmästaren, för mig med ett ljus i handen. — Hvad är på färde, Paul? frågade jag, såsnart jag återkommit till mig sjelf. — Min Gud! Sir, på hvem ropade ni? — På hvem jag ropade? — Sade ni icke Percy, Percy? — Sää? sade jag det? Ja, hvarför icke? Jag har drömt ... — Godt, godt, sir! Jag tror er. — IIYzad vill ni mig? Gubben stod orö och stirrade ännu på mig med en viss förund han syntes öfverlägga om hvad han borde svara. — Ja, hvad var det, jag ville? ... Ack jo, sir .. ursäkta först, att jag stör er, men jag ville pbedja er komma upp till den stackars nådig herrn; han har just nu fått sitt anfall ... Kanske ni kan lugna honom, . — Hm... Är Mortimer ... sir Mortimer . hos honom? — Nej, sir, han sofver. Först för en halftimma sedan begåäfvo sig gästerna härifrån, och sedan förde hans betjenter honom till sängs. Nu sofver han rusct af sig ... och det går väl icke an att väcka honom. Ä Jag skyndade att påkläda mig. Väl hade jag mången gång blifvit väckt nattetid, för att göra sjukbesök, men aldrig hade jag varit så glad deröfver, som denna gång. Den magt, som i drömmen drifvit mig framåt, tycktes äfven nu lifva mig, och jag följde den gerna, ty den väckte hopp och förtröstan i mitt hjerta. Aldrig hade jag så, Som denna natt, varit genomträngd af brinnande lust att förhjelpa Percy till sin rätt; aldrig kände jag mig beslutsammare än nu, då jag genomvandrade som stod framI I I ö ö