Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1856, sida 2

hans ödsliga fäderneboning, för att begifva mig till den mans sjukläger, hvilken gifvit honom sin förpannelse i ltÖmgift och utstött honom ur sitt hus, för att inspärra honom bland vanvettiga. Vi inträdde i markisens rum. Han lig såsom vanligt i sin länstol med hufvudet tillbakalutadt och stirrade mot taket. Då vi stängde dörren, spratt harn till. — IIvem är det? mumlade han mellan tänderna. — Det är jag, mylord. — Hvem? — Läkaren, er förtrogne. — Och hvem är du? frågade han hofmästaren. — Ack, jag är ju Paul, Ers Herrlighets gamle tjenare. — Det var bra, att J begge två kommit .. . J han styrka ... kunnen begge hjelpa mig... Jag är så svag emot honom ... emot honom ... — Hvad fattas er, mylord? frågade jag deltagande och fattade hans kalla fugtiga hand, som härtigt grep kring min, såsom om den cj velat förlora detta stöd. Mot hvem skola vi hjelpa er? Han fäste på mig en oförgätlig blick . . . en blick, som var så klagande, så hielpläs och förkrossad, att jag ovilkorligt bäfvade, så stark jag än var. — Han vill ... mörda mig! stammade han med möda. — Mörda er? IIvem? — Percy! ropade han så högt, att det genljöd i rummet och den gamle Paul förskräckt spratt till. Det var andra gången, han så oväntadt hörde samma namn under loppet af denna natt. (Forts.)