Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1856, sida 1

— William, andra flaskor och glas! Burgunder! Vinet kom, glasen sylldes och tömdes, och ju mer man drack, desto otvungnare blef samtalet. desto högljuddare skrattsalvorna. Ingen dödlig skulle kunnat föreställa sig, att en sjuk celler, såsom Mortimer föreställde sig, en döende fanns i huset, och att den dör ndes son var en bland desse drinkare. I börJan vände sig samtalet kring jagt och jagtäfventyr, derefter, såsom vanligt bland unga min, när flaskan flitigt ånlitäs, kommo kärlekshistoricr på tapeten, och dessa utgjorde ett rikligt ämne för löje och vad. Snart blef detta mig påtvungna nöje odrägligt, och jag funderade just på en förevändning, för att ö skickligt kunna aflägsna mig, då samtalet plötsligt tog en riktning, som icke blott fängslade hela min uppmärksamhet, utan äfven var al högsta intresse för den uppgift, jag hade att lösa. Af alla närvarande var nämligen sir Mortimer den lustigaste, ehuru det ej undgick min tysta uppmärksamhet, att han bakom denna uppsluppna munterhet ville dölja något oroande, något som störande sysselsatte hans inre tankar; ty, såsom det förekom mig, försjönk han stundom i ett slags drömmande tillstånd, i hvilket han tigande stirrade framför sig, tilldess något skämt af hans gäster ånyo väckte honom till att deltaga i konversationen. Vid ett sådant tillfälle var det, som den redan nämnde baroneten utropade: — Se på Mortimer! Glöda ej hans kinder som rosor? — Alldeles, ropade en annan, som satt midtemot mig, — alldeles såsom dender flickans, som han jagar efter, men aldrig fångar ... En förtvifladt läng jagtl Mortimers bruna ansigte blef mörkrödt, när han