Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1856, sida 1

Om SFilsverbrikten i Tyskland. I flera europeiska länder råder, såsom allt för bekant är, för närvarande en ganska betänklig penningekrisis. I Tyskland, liksom i Frankrike, består denna krisis mindre i bristen på cirkulationsmedel, än på metallisk valuta. Omloppsmedel, för så vidt dermed förstås papper, finnes det nog af, och det är just mängden af dylikt papper, som till betydlig del förorsakat krisen, Rörande dessa förhållanden har Hamb. Nach. en läsvärd artikel, som, då den äfven för svenska läsare torde ega interesse, återgifves här nedan: Sedan vi senast omtalade det städste stigande bortströmmandet af silfver från Tyskland, har detta ständigt tilltagit och kommer, enligt allt utseende, att i den närmaste framtiden tilltaga ännu starkare, förnämligast till följe af den felslagna silkesskörden i Europa, hvilken gör att vår verldsdel måste fylla sitt behof af silke från den asiatiska marknaden. Från det ögonblick, som man var öfvertygad om silfrets bortströmmande och insåg de fortfarande orsakerna dertill, hade länder med silfvermyntfot blott ett val. Antingen måste man behålla silfvermyntfoten och i detta fall besluta sig för att med kraft försvara den emot förhållanden, som beröfvade den sitt material, eller gifva dessa inflytelser fritt spelrum, göra sig frivilligt utaf med silfret och gå öfver till den uteslutande guldmyntfoten. Det är beklagligt, att man i Tyskland icke i rättan tid har förmått att bestämma sig antingen för det ena eller för det andra, utan i stället, alldenstund man icke tillräckligt insåg den hotande faran, gifvit sitt silfver till pris för detta bortströmmande, och på samma gång underlåtit att sörja för att få I ersättning för det prisgifna. SSåsom sagdt är, tvenne vägar hade man att välja emellan, och så mycket vi än tro oss böra försvara den möjligast hastiga öfvergång till guldmyntfoten, så underkänna vi dock alldeles icke vigten af de skäl, som kunna göras gällande för det beslutet att bibehålla silfvermyntfoten. Har nu öfvergången från en myntfot till en annan under alla omständigheter sina olägenheter med sig, så kunde man på samma gång försvara den åsigten, att det årliga silfverafloppet förr eller senare och det scke inom allt för lång tid, måste, om icke salldeles upphöra, dock åtminstone antaga en konstant storlek. Inträffade detta och blef rerldshandelns årliga behof af silfver mer eller mindre fast begränsadt, så fixerades dermed också ett fast förhållande emellan förbrukning och produktion, efterfrågan och utbjudande. Man kom på detta sätt visserligen till ett, i förhållande till det nuvarande dyrare, men — derpå kommer det framför allt an — likväl återigen till sitt pris fast silfver, I och i det att det högre priset nödvändigt måste I hafva en stegrad produktion till följd, fanns det för öfrigt ingen anledning att befara, det denna prisstegring skulle bli för brådstörtad. Men antingen — eller! Bestämde man sig för att bibehålla silfvermyntfoten, så måste I man också vara på det klara med sig sjelf I om vägen till detta mål. Den låg klart nog för dagen: den — när man icke trädde hämmande emellan — af sig sjelf följande förhöjningen af silfverpriset. Genom en sådan förhöjning ernåddes med ett två ting, såväl förminskning i bortströmmandet som förökning af tillgången genom en stegrad verksamhet i silfvergrufvorna. Silfret flöt långsammare och i mindre grad bort, och hvad som gick bort, ersattes lättare igen. Man underkastade sig det mindre onda, en moderat förhöjning af silfrets pris, och beskyddade derigenom förvärfs-verksamheten för de allvarsamma olägenheterna af en silfverbrist. I stället härför bar man bibehållit silfvermyntfoten och trott sig kunna gå ur vägen . AA — 2— D — William, andra flaskor och glas! Burgunder!