Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1856, sida 1

2 2 — —ö—— för detta mindre onda genom att raskt — mynta papper. Afven under ett normalare tillstånd på silfvermarknaden skulle denna plötsligt utbrytande pappersmani hafva haft något betänkligt med sig. Medan största delen af den statsekonomiska vetenskapens dyrkare för länge sedan upphört att öfverskatta det gagn papperspengar medföra för förvärfsverksamheten, och hunnit långt utöfver den första naiva entusiasmen i den fyndighet, som i papperet uppdagat de vises, af medeltidens guldmakarekonst förgäfves eftersökta sten, så kastar sig, besynnerligt nog, praxis med en verklig fanatism öfver sedelfabrikationen. Öfverallt skjuta bankinrättningar i vädret, och börsspekulationen beräknar allaredan i förväg de vinster, som skola realiseras genom dessa sedelemissioner! Millioner efter millioner pappersriksdalrar hafva på detta sätt influtit i handeln, trängt sig in i silfrets ställe, gjort detta öfverflödigt för den tyska omsättningen och alltså drifvit det våldsamt in i de strömmar, som föra det bort. I stället för att söka hämma silfrets bortströmmande, har man tvertom på ett konstigt sätt befordrat detsamma; i stället för att sätta skrankor för afloppet, har man gjort allt för att gifva det den största möjliga utsträckning; i stället för att öfverlemna priserna å silfret, som man syntes bestämdt vilja bibehålla som grundval för myntväsendet, åt deras naturliga stigande, har man genom surrogater gjort det billigare. — — Men, såsom ordspråket säger: krukan går så länge till brunnen, tills den spricker. Äfven sedelfabrikationen har sin gräng och kan icke utsträcka sig längre än metallpengarne kunna bereda den plats. Så snart silfverspecierna äro mera eller mindre försvunna ur cirkulationen eller reducerade till ett oumbärligt minimum, så är det slut med sedelutgifvandet. Vi vilja icke påstå, att denna punkt allaredan nåtts öfverallt i Tyskland; men vi skulle taga mycket fel, om man icke åtminstone kommit denna punkt temligen nära, och derjemte fortfara samtidigt alla de orsaker, som vålla silfverafloppet, icke blott att verka och hafva genom tillfälliga händelser erhållit ännu större makt, utan man har också genom den konstiga impuls, som förmedelst den inhemska surrogatfabrikationen gifvits detta silfveraflopp, i högsta grad bidragit till dess förökande. Huru förhåller det sig derför nu? Hvad som varit umbärligt af silfver, har man utan vidare omständigheter gjort sig af med och har nu i stället derför blott papper. Menlångt ifrån att derigenom försäkra sig om det oumbärliga, ser man äfven detta hotadt af de mäktigare silfverbortförande makterna. För en al sig sjelf, utan pappersmyntets förökning uppstående förhöjning af silfverpriset har man icke kunnat besluta sig; nu hotas man derför af en sillverbrist.