Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1856, sida 1

— — An förkofra och utveckla densamma. Ännu betänkligare blir det när man icke blott försvarar ett sådant förfarande såsom en följd af den menskliga svagheten, (här företrädesvis lättjan och fegheten) utan t. o. m. vill påstå det vara en skyldighet att så handla. Ja, man har t. o. m., sorgligt att omtala, gått ända derhän i missuppfattning och vanställning af gudomlig lag och mensklig frihet, att man föregifvit, det Gud sjelf befallt menniskorna att sålunda, blindt och osjelfständigt, emottaga de ärfda sanningarne — och osanningarne, särdeles i hvad som rörer menniskans förhållande till Gud. Det är ett af de mest utpreglade dragen i all Prest-m akts historia, under alla tider och hos alla folk, hvilka olika bekännelser de än hafva omfattat, att skarpt hos menniskorna inplanta den blinda tron på det tradionella, det ärfda vetandet i religionssaker, ofta äfven på det statsborgerliga, ja t. o. m. vetenskapliga området. Intet under då, att fördomarnes (fördom är nemligen hvarje på förhand, utan egen pröfning antagen mening) makt är stor, och att en ny tanke, d. ä. en sats, som icke legat i de gamla föreställnings-sätten, alltid af det stora flertalet inom samtiden mötes med förvåning eller ogillande. Har denna tanke slutligen lyckats arbeta sig igenom ett par generationer, så har den i sin ordning fått lika stor häfd och en motsägelse mot samma tanke väcker nu lika stort motstånd som densamma sjelf hade att i sin födelse röna. Sådan är den eviga kretsgåugen, derunder dock alltid menskligheten går något framåt. Vi böra, vi nyhetsifrare, sålunda finna oss uti omständigheterna och finna motståndet mot nyheten naturligt, men ock på samma gång fatta det fasta hopp klart för ögat, att hvad som är motstånd i dag kan i morgon blifva samverkan, blott det nya innehåller något sannt, och vi ej tröttna att beifra detsamma. Men på samma gång må vi väl också äga rätt att tillropa de der fördomsoch motståndsmännen, tröghetsdriften i samhällsmekanismen: kommer ihåg, att just de grundsatser J nu försvaren hafva ock en gång varit nya och hafva då varit lika så förkättrade, som det J nu förkättren. Akten er derföre, att icke en framtid kommer och dömmer Er, såsom J dömmen de gamla lärornas män, d. ä. såsom starrblinda, halstarriga, o. s. v.! Dessa erinringar, ehuru många gånger hörda, torde dock behöfva ännu ofta upprepas. Särdeles har detta synts oss vara på sin plats, då vi tala om qoinnans ställning, hvilket är ett ämne, som så djupt ingår i ett folks seder, att här mer än någonstädes fördomen, de ärfda begreppen, måste göra sig gällande. Så studsar mången ännu vid tanken på att en qvinna skulle förvalta vissa ämbeten, sköta vissa yrken, m. m., utan att man för sin föreställning i detta afseende kan framställa an. nan grund än att förhållandet strider cmot den gamla vanan. I bästa fall framdragas motiver, som också ingenting annat äro än gamla innötta föreställningssätt, såsom qvinnans svagare natur, o. m. d., dervid man ej betänker, att om en sak strider mot en menniskas natur, så kommer den icke till utöfning, äfven om den af lagarne vore medgifven. Lagarne äro således i detta fall onödiga, men då det är för den ena menniskan mycket svårt att på förhand afgöra hvilket som är eller icke är den andras rätta natur. så blifva preventiva lagbestämmelser i detta afseende icke blott onödiga, utan ofta förderjliyn. För öfrigt må den sanningen här icke förbises, att ehuru visserligen könet bestämmer i många fall en afgjord olikhet mellan mannens och qvinnans natur, så är dock denna olikhet på långt icke så stor Som man i allmänhet föreställer sig. Olikheten är tvertom långt mera individuell än be——— — ————— N; TEan öonart orfara adof NDNon dfantar-s