Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1856, sida 1

mig, med ett ord, i första ögonblicket en afsky, som jag blott med svårighet förmådde dölja. IIans drägt bestod af den hos Engelsmännen vanliga skarlakansröda jagtrocken, knäppt upp till hakan, af hvita skinnbyxor och kragstöflor med stora sporrar. Hatten hade han på hufvudet . . . och der siek den äfven sitta. — God dag, sir, sade han och kastade sig på en stol. — Jag får tacka er för er beredvillighet att komma hit. — Det är sir John, ni bör tacka, svarade jag; — det var han, som påskyndade mitt besök och för detsamma lånade mig sin vagn. Det var mycket hyggligt af honom ... Som jag hör, har ni redan varit hos Hans Herrlighet; det gör mig ondt, ty jag hade gifvit en bestämd besallning om den saken . . . Emellertid kan iag ännu meddela er åtskilligt . . . Huru finner ni hans tillstånd? Hopplöst? . . . Icke sannt? — Alldeles icke, svarade jag allvarsamt; — jag hyser tvertom ännu hopp .. — Ha, ha, ha! hopp om att han skall blifva riktigt galen ... eller huru? Jag lät min blick en god stund hvila på sir Mortimers fräcka ansigte, men han var karl att uthärda en sådan blick. Han var hård som sten och hans barm blott tillgänglig för giftiga pilar; han mötte min blick med fräckhet och lät alldeles icke bringa sig ur fattningen. — Detder är visst bra, svarade han; — ni vill lugna . . . trösta mig ... Det är mycket vackert af er, men till mig behöfver ni icke komma med sådane konster. Säg ni sanningen rent ut! Jag vet. ganska väl, att en så skröplig ruin som denna måste falla för den första stormen. Tro mig... hans safter äro förderfvade, hans hjerna försvagad