Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1856, sida 1

— Håll, ropade markisen, i högsta grad förskräckt; — hvad är det, ni gör, och hvad är det för ljud? — Det är alldeles nödvändigt, mylord ... — Drag genast igen gardinen... genast! Ljuset! ... Jag kan icke tåla ljuset. — Nej, mylord, jag drager ej igen den; ni är tvungen att täla det. Jag ställde mig framför min patient, för att ej dagsljuset, vid hvilket han blifvit ovand, skulle besvära honom för mycket, och blickade nu lugnt på honom ... men jag nästan förskräcktes öfver den oroliga, rädda och skygga blick, som mötte mig. Hans glasaktiga ögon genomsökte rummet och riktades slutligen med ett uttryck af ångest och förfäran på mig. Jag fann icke ett spår af likhet mellan detta ansigte och Percys ädla och sköna drag, med undantag kanhända af hufvudets form. Men jag kunde ej länge fortsätta mina iakttagelser, ty han utbrast: . — Ni vågar mycket, sir! Jag är icke van dervid, att man handlar mot mina befallningar . . . Jag kan icke tåla ljuset... Dessa ord, som uttalades i en omisskänneligt egensinnig ton, ingäfvo mig förtroende till mig sjelf och till det riktiga i mitt handlingssätt. Jag såg lugnt, men fast på honom och svarade: — Men jag, mylord, kan ej utan ljus göra mina iakttagelser på er. — lakttagelser? Hvad menar ni? i — Ja, iakttagelser. Ni har låtit hemta en läkare, för att han skall hjelpa er. Men en läkare emottager inga föreskrifter; han handlar efter sin öfvertygelse. Ni måste vänja er vid dagsljuset, samt äfven i allt annat böja er vilja under min egen, sålänge jag är er läkare, och ni min patient.