Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1856, sida 2

alltså riket härmed, som det går resande på hotelerna: först måste man dyrt betala värden för logis, m. m., men derpå särskilt betala ljus och uppassning. Under en af våra föregående ministrar i London var det sed, att aristokratien aldrig kom till den danska gegandten för att spisa middag; man visste nemligen, att han icke hade råd att hålla stort hus och man var ense derom, att den danske ministerns hus var det behagligaste och åälskvärdaste ställe, der man kunde — dricka the. Så långt kommo vi med alla våra ansträngningar att vara storartade och hålla ambassadör. Vore det då icke bättre att öfverallt hålla mindre dyrbara bevakare af landets angelägenheter, Chargås dAflaires2 Ett undantag kunde måhända göras med Frankfurt. Ju mindre offentligt lif, desto mera är en förnäm gesandt nödvändig; ju mera politiken drifves efter kända, stora, folkliga grundsatser, ju mindre behöfver man en person för att utspionera enskilta personer och förhållanden. Det är för ett sådant utspionerande af personligheter, som de stående beskickningarne äro komna i bruk. Så långt den danska tidskriften. Satiren är god, men ämnet är allvarsamt. Ty det är icke blott onödiga kostnader de förnäma legationerna vålla landet; deras förnämitet blifver ett hinder för deras beklädande med dugliga personer, sådana nemligen, som på främmande ort kunde dels göra sig bekanta med det främmande landets utveckling och tillgodogöra densamma för egna landsmän, dels ock meddela åt det främmande landets folk rätta begrepp om vårt eget, något som våra kongl. svenska gesandter endast undantagsvis förmå, då de i allmänhet äro skäligen okunnige. Hvad för öfrigt den goda historien om björnen angår, så torde den kunna tillämpas icke blott på ambassadörer, utan på ännu högre befatttningar.