Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1856, sida 1

— —— gon lifsyttring, så blifva dylika hjeltar vanligen ganska snabbfotade. Med mycken förundran hafva vi funnit att A.B:s nuvarande red:n icke ansett sig pligtig, att upptaga ifrågavarande Sv. Tid:ns utfall till vederbörlig upptuktelse. Först efter flera dagar tillit A.B. en insändare meddela en uppsats, som innehöll åtskilligt rätt och bra Sagdt till den gamla A B.-redaktionens försvar. Men detta försvar var mera ett urskuldande än ett gendrifvande af de uppenbara lögner, hvilka Sv. Tidn:n tillåtit sig. En sådan undfallenhet å Aftonbladets sida skulle vara oss oförklarlig, om vi ej lång tid tyckt oss finna hos vår ärade kollega den svagheten, att låta några artiga miner då och då af Sv. Tidn:n förleda sig, att låta samma tidning ohejdadt öfverfalla alla det liberala partiets mest aktade personligheter och framställa deras sträfvanden såsom motiverade af ärelystnad, fåfänga, smädelselust m. m. Visserligen har A. B., då denna förmätenhet gått för långt, någon gång tagit bladet från munnen och då för en tid återvisat Sv. Tidn:n inom skrankorna, men snart har denna åter öppnat sina ströftåg och har blifvit ju dristigare, ju mindre mothugg han rönt. Vi äro lika litet som trots Aftonbladet eller någon annan vänner af denna s. k. tidningspolemik, som i de flesta fall är en blott onyttig fäktning, om den ock, då den skickligt utföres, kan vara rolig nog att åse; men vi anse det likväl nödvändigt, att icke en tidning, sådan som den Svenska, får obestridt göra gällande satser och omdömen, som äro falska, än mindre ostraffadt anfalla personer, hvilka i fäderneslandets historia skola äga ett namn och en betydels, såsom de ock böra åtnjuta samtidens rättvisa erkännande. Att den harm vi kännt och känna öfver Sv. Tidn:s beteende uti ifrågavarande fall är berättigad, skall bäst visas, genom att återgifva tidningens ord. De 20 år, hvarunder hr Hjerta redigerade Aftonbladet, karakteriseras sålunda: den tid, då A.B. närmade sig och ofta var inne på skandalens område; då inga personligheter, äfven de högst stående i vetenskap och medborgerligt värde, ingåfvo detta blad den ringaste aktning, som förmådde afvända dess pennas stygn, så snart de föraktade att böja sig under dess välde; då hvad som i länder, der tryckfriheten mest missbrukas, alltid vördas, af bladet skoningslöst neddrogs; då alla politiska motståndare bemöttes som fogel-frie kring land och rike, och hvarje annan tidning förtrycktes såsom en förhatlig rival; då de afgjordaste misstag försvarades med den oförskämdaste fräckhet; då en stor fintlighet rådde att snudda vid missgerningsbalkens femte kapitel, utan att vidröra det; då bladets polemik, såsom regel, var af det förhatliga slaget att blott hälla sig till personen, om han var känd, eller uppsöka honom bakom anonymitetens skärm, framkastande mot honom anklagelseraf det obevisliga slaget, som ej kunde med tryckfrihetslagen beifras, men tillräckligt skenbara, för att inför henom gifva hans satser en bismak; då mycken svårighet förefanns att i bladet få försvara sig mot skedda anfall (sich); då ett ordentligt puffsystem, till förmån för gynnade författares alster, var herrskande, till en grad utöfver all anständighets gräns; då intet tecken till litterär kritik der fanns; då okunnighet, slarf och litterär samvetslöshet var rådande, samt språket förbistradt () då slutligen bladets skrifsätt närmade sig den vilis multitudo, för hvars uppeggande det skrefs, så att t. o. m. utgjutet medborgerligt blod står på dess litterära ansvar (1) — IIvaraf kom, frågar Sv. Tidn., efter denna hyggliga utgjutelse, hvaraf kom den makt, som A.B. under allt detta ägde? Svaret på denna fråga utgör höjden af cynisk ödristighet. Vi svara rent ut — säger Svenska Tidn.: af det dåligas och gemenas makt i verlden, samt menniskornas ömkliga feghet, att underkasta sig det föraktligaste af alla välden. Det hemstålles till den opartiske läsaren, han må för öfrigt hysa hvilka åsigter han behagar, om ej ett sådant tal öfverskrider gränserna för all anständighet, vittnande om en saknad hos dess frambringare af icke blott sans och vett, utan — vi säga det rentut — af rättskänsla och heder. Eller TAR EA IRIS ITA TED 23 SENDA AN — I o— Nej, sir, nej! Jag har blott hört talas om ho