Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1856, sida 1

Vi skrattade bägge hjertligt åt den blå frackens historia, också var det omöjligt att hälla skrattmusklorna i styr, då man säg berättarens oöfverträffligt efterapande ätbörder. När den gamle herrn på detta sätt muntrat sig, sade han allvarsamt: — Detder var skratt ... skratta är helsosamt. .. det vet jag bäst . . . Men nu till något annat! — Ja väl, sir, jag är skyldig er en redogörelse för orsakerna till mitt handlingssätt, då jag skref och bad er... — Håll, lille Job! Detder har jag ju icke med att göra! Eller rör det mig? Jag känner så otroligt många gamla historier, att jag ej önskar höra nägra nya... — Nej, icke det, sir! Saken rör icke er diräkte. — Nå, då behöfver jag ej känna den... IIvarje menniska har sina orsaker, hvarför han gör något ovanligt... och ni har edra. — Men det är en högst vigtig hemlighet, sir... — Åh, jag är öfvertygad ... örvertygad! När jag behöfs och kan tjena er, är jag till tjenst ... såtillvida är allt godt. Men jag har också någonting för er, och det är tör oss båda det vigtigaste. Ni kommer, som om ni vore kallad ... Ser ni! Han tog härmed från skrifbordet ett bref och utI vecklade detsamma. — I gär, fortfor han, — fick jag detta bref från en af mina gamla patienter . . . från markisen af Seymour ... — Hal ropade jag mot min vilja och tog ett steg tillbaka. — Nå, känner ni honom? Vet ni kanske redan hvad han vill?