Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1856, sida 3

U Styckegods. Ett minne, Ett Berlinerblad omtalar en vacker tilldragelse, som egt rum på Sanssouci under Enkekejsarinnans af Ryssland vistelse derstädes. En dag visar sig en gammal, grånad soldat vid ingången till öfversta terassen; vakten söker förgäfves visa honom tillbaka; slutligen kommer en af Konungens flygeladjutanter samt för den gamle till Konungen och Kejsarinnan. Då han på afstånd blir varse Kejsarinnan, utropar han: Ja, det är hon, men hon har mycket förändrat sig! — Då Kejsarinnan slutligen frågar efter hans anhållan, säger han, att han för femtio år sedan en gång i Charlottenburg dragit henne ur vattnet. Hon, den lilla prinsessan Charlotte, hade, jemte prinsessan Alexandrine och den då sjuärige prins Carl, lekt i fria luften; hon hade dragit prins Carl i en liten vagn och hade med denna närmat sig alldeles nära intill kanten af trädgårdsdammen. Den gamle soldaten, som då stod vakt, hade varnat henne, utan att hon lyssnat till hans ord, tilldess han slutligen ropade ett kraftigt: halt! Då hade hon halkat och fallit i vattnet; men i samma ögonblick hade han sprungit fram och dragit upp prinsessan ur vattnet. Derpå hade han, åtföljd af hennes gråtande syskon, fört henne till drottning Louise, som sutit läsande i slottet. Betagen af djup rörelse och glädje hade drottningen gifvit honom en liten medaljong, som kejsarinnan bar om halsen, och i hvilken en lock af hennes moders hår var förvarad. — Han visade nu kejsarinnan denna medaljong, hvilken han troget bevarat. Hon tog den ur hans hand och bad, att han ville åt henne afstå detta dyrbara minne af hennes moder. I stället tog hon ifrån en af sina hofdamers, furstinnan Gagarin, bröst sitt med briljanter omgifna porträtt — hvilket gifves endast åt de närmaste personerna af hofstaten — och lemnade det åt den gamle. (Sn. P.) De ätbara indianska fågelboen finnas i största mängd på ön Java och der i synnerhet i granskapet af Buitenzorg (Sanssouci). Ställena, der de finnas äro hålor vid utomordentligt branta klippväggar, hvilka hålor kunna åtkommas endast derigenom, att man medelst tåg firar sig ned till dem. Dessa hålor med de indrägtiga fågelboen har en chines arrenderat emot en årlig arrendesumma af 110.000 sloriner (en florin lika med ungefär 1 rdr sv. banko). Vid tiden för fågelboens insamlande gifves för Javanesarne, af hvilka man betjenar sig vid denna skörd, en stor fest, hvarvid en besynnerlig ceremoni är bruklig. Man förser nemligen ett serskildt rum med säng, rökelser, speglar och frukter, och allt detta för — djefvulen! En trollqvinna besvärjer hin håle, och denne afgifver det löfte, att, utom oförsigtighet, ingen olycka skall inträffa. Så snart skörden blifvit lyckligt slutad, så betackas djefvulen på samma sätt. Javaneserne pläga för öfrigt med största vördnad tala om djefvulen, den de aldrig kallat annat än Tuan (herr) Satan.