Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1856, sida 2

— stitutionen undertryckt, vare sig genom hemI en skrifvelse från Athen, införd i Constitutionel, läser man hvad som följer: Den 21 Aug. hafva ytterligare anländt till Pireus 2:ne bandithufvuden af 2:dra klassen. Hvad betyder, skall man fråga, denna nya rangordning? Det är en nödvändig, oundgänglig rangordning för att utrota det plågoris hvaraf landet hemsökes. StråtröfI rarne äro indelade i 3:ne klasser. Man betalar 3000 drachmer för hvarje hufvud tillhörigt en bandit af första klassen; 2000 för hvarje af 2:dra klassens och 1000 för simpla banditers hufvuden. Sända till skattmästaren, betalas de kontant i vittnens närvaro, hvilka intyga deras identitet; derefter nedjordas de på kyrkogården, oftast mycket långt från de kroppar de tillhört. Detta är en af de saker, som mest uppröra banditerna, ty, öfvertygade som de äro att de skola gå rakt till helfvete, är den tanken ytterst harmlig för dem,att de måste bege sig dit utan hufvud. De 2:ne ofvannämnde banditerne hade mördat en hög embetsman nära Poros, efter att ha stuckit utögonen på honom, afskurit hans öron 0. s. v., så att om det ej varit sådan brist på pengar i statskassan, skulle de aldrig kunnat gå miste om hedern att räkdas till första klassen. ö sednaste postenPreussiska beskickningarne i utlandet skola hafva blifvit instruerade att arbeta för en snar lösning af Neufchateler -ÅSan. Enligt ett enskilt meddelande från Bern i Köln. Zeit.. har preussiska sändebudet af förbundspresidenten begärt: 1) att processen emot de fångna royalisterna inställes tills den allmänna stridsfrågan blifvit fullständigt afgjord och 2) en mild behandling af dessa fångar. Den första begäran har blifvit tvärt afslagen och den andra förklarad för öfverslödig, emedan schweiziska lagarne äro mycket humana emot politiska förbrytare. Att Italienska frågan hotar Europa med ett nytt krig, blir med hvarje dag tydligare. Den subskription, som öppnats för anskaffandet af 100 kanoner för sardinska gränsfästningen Alessandrias nya verk, vinner, som en demonstration emot Österrike, den starkaste anklang hos de italienska befolkningarne och betraktas af samma skäl med oro och fruktan af de italienska regeringarne. Österrike sjelit synes deraf hafva blifvit högligen retadt och låter lejda tidningsskrifvare hota Sardinien med krig om det icke upphör att agitera det öfriga Italien. Så länge Sardinien bibehåller sitt fria statsskick, och det öfriga Italien styres despotiskt, är denna agitation oundviklig. Det blir derför Österrikes uppgift att få sardinska konliga stämplingar eller öppet våld; men detär att hoppas, att Österrike sjelit bryter nacken af sig på försöket. Hvad specielt neapolitanska frågan beträffar, så tror man sig nu med säkerhet känna, att österrikiska kabinettet verkligen beslutat, att sända baron Hiibner till Neapel för att förmå kung Bomba till någon ändring i sitt regeringssystem, men att detta beslut blifvit öfvergifvet, då det svar neapolitanska kabinettet afgifvit på en not af österrikiska sändebudet Wiempfen ej lät hoppas den ringaste eftergifvenhet från Neapels sida. I Spanien fortfara intrigerna af de reaktionära för ODonnells störtande. Dennes utsigter att besegra sina motståndare och bibehålla makten skola dock något ökats, sedan han lyckats försona sig med general Dulre, som blifvit uppretad på honom för nationalgardets I upplösning. Skandalen har fått ett rikt ämne i en osämja, som utbrutit ibland spanska konungaI familjens medlemmar. Kungens far, infanten Don Francisco, har gifvit sin senast gifta dotter, infantinnan Amalia, en mycket högre hemgift, än hennes begge förut gifta systrar, in fantinnorna Isabella och Josefa; men så är också den förstnämnda gift med eu prins (Adalbert af Baiern), under det Isabella fått en grefve (Gurowski) och Josefa icke ens en adelsman till man. Josefas make är en herr Guell y Rente. De förfördelade döttrarne hafva beklagat sig öfver den lidna orättvisan och det skall hafva gått så långt, att de fordrat, att deras far måtte göra reda för hvad han gjort af den hemgift han erhållit med sin första gemål, en syster till enkedrottning Marie Christine. Deras bror, infanten Don Henrik, höll med sina äldre systrar och understödde deras begäran, som det var fråga om att genomdrifva på laglig väg, då drottningen gjorde slag i saken genom ett maktspråk, som från hofvet förvisade icke blott de på sin rätt pockande infantinnorna och deras bror, utan äfven pappa Francisco sjelf, drottningens egen — D ffnsallaman förrn : 3 dat da