Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1856, sida 2

— Javisst .. och till häst! anmärkte jag; — vi måste begge vara beridna. — Hå hå! ropade gossen och gjorde ett glädjesprång; — rida! Med er? Och genom det lustiga England! Det är just hvad jag alltid önskat, och hvarför Will så ofta skrattat åt mig. Ack, så roligt, så roligt! ... Ja, herr pastor, jag skall vara trogen, from och flitig, jag skall aldrig glömma edra goda läror, jag skall tänka på er och bedja för er, likasom jag bedjer för min far och viscounten af Dunsdale. — Rätt tänkt, min son, sade presten och lade välsignande sin hand på gossens hufvud. Derefter återvände vi till kammaren, der den gamla hushållerskan tillredt aftonmåltiden, bestående af gräddmjölk, ägg, ost, skinka och fisk. IIon underrättades nu, att jag för den kommande natten skulle blifva hennes herres gäst. — Hör du, Will, ropade Bob till sin bror och lade en hel packe böcker framför honom på bordet; — der har du allesammans; du får dem till skänks, ty jag behöfver dem icke mer. — Hvad, Bob! Vill du verkligen resa? — Ja, Will, jag skall resa med doktorn och Bravour och med egen häst, du, genom hela det gamla glada England .. Hejsan! Vi skrattade och gladde oss åt det friska ungdomssinnet, som lofvade att blifva något godt och dugligt för framtiden. — Det kan ej vara annorledes, sade pastorn; — gossen är sin fars lefvande afbild. Under måltiden samtalade vi om det för ögonblicket nödvändiga och öfverenskommo, att grannen och byskräddaren skulle tillkallas, den förre för uppköpandet af en duglig häst och den sednare för anSkaffande af de nödvändigaste kläder åt Bob.