Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1856, sida 1

Det gifves väl ingenting intressantare för en läkare, än att noga iakttaga detta underbara, rörliga ansigtsspel hos olika friska och sjuka menniskor och troget Jjemföra det med deras inre tillstind. Före mig hafva oändligt många läkare idkat detta sinnrika studium, af hvilket uppstått de så kallade fysionomiskt-diagnostiska sjukdomstabellerna, i det man gick ända derhän att antaga, det hvarje sjukdom, likasom hvarje passion, framkallar ett bestämät ansigtsuttryck, en viss egendomlig blick. Detta ville jag icke påstå, ännu mindre försvara, ty smärtan uttrycker sig icke alltid olika i ansigtet, alltefter dess olika plats eller de olika lidande delarne, utan den uttrycker sig blott i enlighet med den sjukes individuella emottaglighet, samt hans moraliska kraft och andliga bildning. För mig voro blott den sjukes individuella drag och miner intressanta, och då jag öfverflyttade detta älsklingsstudium från de sjuke på de friske, rörde jag mig forskande, tänkande, fantiserande i dessa eviga kretsar .. natur och menniska. I båda var jag hemma, båda gåfvo mig hvad som var deias, och jag dem hvad som var mitt. Men jag får icke tördjupa mig i detta virrvarr af anthropologisk-medicinsk spekulation! Ganska många läsare, ej allenast de, hvilka snart ledsna, vilja i allmänhet icke höra talas om något medicinskt, som de säga, och således återvänder jag till min stilla resa, mina stumma betraktelser, och framför allt med glädje till det lugn jag erfor, då den sköna, friska och mäktiga naturen började inverka på mitt sammanpressade hjerta och rycka mig ifrån de grubblerier, hvilka min fantastiska hjerna ingifvit mig. Sålunda återgifven till hela retelsen af det närvarande, vände jag framför allt min största omsorg på den af vänskapen mig anförtrodda panten, min häst, som dansade under mig så lätt och muntert, som