U Ä Kronstadt att taga i besittning Gottland, icke blott begära denna ö såsom år 1834? Detta är ingen inbillad fruktan, och på det att Englands styrelse icke måtte ännu en gång finna sig öfverraskad af något djerft anfall på någon obevakad punkt i ett allieradt land, torde det här vara skäl att upprepa vår sluge grannes tillgångar. Ryssland äger i Hvita hafvet omkring 500 transportskepp af 15,000 tons drägtighet. De flesta af dessa fartyg äro bemannade med sjöfolk, som känna hvarje vinkel och vrå af Finnmarkens kuster och hvarje grund i dess fjordar. Skeppen äro så byggda att de lätteligen kunna förändras till att föra icke blott trupper, utan artilleri, och en sådan flotta skulle kunna föra 10,000 man med grofva kanoner och förråder för tre månader. Från Waranger fjord, vid yttersta nordostpunkten af Finnmarken till Trondhiems fjord i vester, d. v. s. på en nära 800 eng. mils kust, skulle en sådan expedition kunna embarkera hvarsom helst, utan att möta en enda krigshamn. Ryssland visar redan symptomer till mörka planer på Gottland och Bornholm, såväl som på Finnmarkens djupa vikar. Vetenskapliga expeditioner hafva nu, såsom år 1841, varit föranstaltade af ryska regeringen och militärvägar äro under anläggning till de åtrådda punkterna i Lappland. Den norska Tromsö tidning klagar bittert öfver det antal beväpnade båtar, som detta år hafva kommit till Vadsö, i Waranger fjord, kanske för att fiska, kanske ock för att lägga första stenen till något blifvande Sebastopol inom 200 engelska mil från Englands kuster. Visserligen lemnar Sverge intet medel oförsökt för att vaka öfver och tillintetgöra dessa Rysslands intriger, men till trots af vårt dagligen tillvexande välstånd, vårt förbättrade jordbruk och stora uppoffringar för att underhålla arme och flotta på en duglig fot, kunna vi visserligen icke motstå ett angrepp, utan hjelp af våra allierade, hvilka, märk väl, hafva garanterat för all tid vårt områdes integritet. Det ligger derföre lika mycket i de allierade makternas eget intresse som i Sverges och Norges fördel, att de låna handen till Skandinaviens utvidgning. Såsom förut är sagdt: det bästa medlet att uppnå detta mål, hvilket vi sannerligen tro vara lika så bjudande för betryggandet af det Brittiska öfverväldet på Oceanen som för jemvigten i Norden, är att åvägabringa en Skandinavisk förening af stater, som äro mäktiga att motstå anfall och att förakta hotelser. Denna Sverges, Danmarks och Norges förening skulle ändock alltid blifva underlägsen det gamla konungariket Sverge, då det innefattade de rika landskapen Finland, Estland och Liffland, hvilka nu äro det allt inkräktande Rysslands byte, förutom Pommern, Åc. Åc., men borde dock vara stark nog att uppehålla sig sjelf, utan att beständigt behöfva taga sin tillflygt till de garanterande makterna. Detta stora verk är värdigt det gamla Englands ärorikaste dagar, och dess ära såväl som dess intressen borde leda Englands statsmän att gripa det gynnande tillfället, för att ännu en gång visa detta stora land, såsom frihetens, civilisationens och framåtskridandets naturliga beskyddare. En stark Skandinavisk union skall afvända mången fara, och det kan icke nog hållas den engelska allmänheten för ögonen, att det är i Norden den verkliga vådan ligger för Storbrittaniens makt, likasom i Norden ligger medlet att bota gamla misstag, eller snarare att förekomma ett blifvande krig. Skandinavismen har, såsom läsaren funnit i denne författare, hvilkens arbete vi här återgifvit, funnit en icke ovärdig försvarare 1r: i a fr