Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1856, sida 1

Den så September. En annan invänning, fortfar vår fört:e, rörande den skandinaviska idens verkliggörande, mot den skandinaviska förening, som vi anse vara af väsentlig vigt för Europas lugn och civilisations befrämjande, är dessa olyckliga utgång, då den först försöktes i Kalmar 1397. Och ändock — under de sista 14 åren af drottning Margaretas ärorika regering var denna union rik på de lyckligaste resultater, ända till dess inre oenighet och borgerliga krig frambragte en svår förvirring och en lång följd af olyckor, till hvilka orsakerna lågo i dessa dagars politiska institutioner. Konungadömet berodde då på val, och valen, hvilka under alla tider leda till partiintriger, voro naturligtvis dubbelt svåra, då tre konungariken voro kallade att välja en herrskare. Det feodalvälde, som i Danmark hade nära nog tagit öfverhanden öfver konungamakten, hade aldrig fattat fast fot i Sverge och var helt och hållet obekant i Norge. Dessa farliga frön till misshällighet mognades och uppdrefvos af det katholska presterskapet, som ägde ofantliga rikedomar och ett derefter afmätt inflytande på massorna. Der funnos inga kommunikationsmedel, ingen litteratur, inga band mellan nationerna, ingen nödvändighet att motstå en gemensam fiende. Hade Christian af Oldenburg varit en stor konung, värdig den höga plats till hvilken han kallades, så hade han utan tvifvel höjt unionens glans, men hans oafbrutna tvister med ärkebiskopen i Upsala ledde till täta utbrott och slutligen till Gustaf Wasas seger, som 1523 grundade sin dynasti på Kalmar-unions ruiner. Huru olika äro icke de närvarande förhål