Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1856, sida 2

öresunds-Postens Memolrer öfver den förflutna veckan. Den I September. Amnar verkligen Preussen gå mot Afrika? Eller ämnar det icke? För min del tror jag: jo. Allting talar derför. Icke blott telegrafdepescherna, hvilka redan berätta om utrustandet af en preussisk flottilj, till hvilken Ryssland skulle förena några af dessa sina många fartyg, som i trenne år legat från sig i Cronstadt, men väl möjligen kunna göra något uppseende utanför Marockanska kusten; icke blott detta. utan dessyttermera den kända preussiska ömtåligheten om hvad dess ära och berömmelse tillhörer, den preussiska storamiralens okufveliga mod, Tysklands rättvisa sak mot 5piraterna, o. 8. v. o. 8. v. I sjeltva verket vore det också hvad man kunde kalla litet snöpligt för det stora fäderneslandet och speciellt för den kongl. preussiska örlogsflottan att låta saken stanna vid detta förspel. Man kan dock icke gerna vara en stormagt, som Preussen, och särskildt en sjömagt, som Berlin onekligen är, och låta sig pryglas af några moriska barbarer. Här måste tagas hämnd. Ditt blod måste rinna, i sanden försvinna! Och prinsen-storamiralen måste personligen ha en upprättelse, värdig en tysk Nelson, värdig tyskt matrosskap (deutsches Matrosenthum) och uppsträckning till sjös! Man kan säga: hvad hade han der att göra? hvad var meningen med denna tappra landgång? Att hrekognoscera på kejsarens af Marocko kuster? Var det dessutom rätt välbetänkt och klokt? ... . Man kan säga mycket här i verlden. Tilläfventyrs var det icke så förbaskadt välbetänkt och klokt, men en preussisk prins betänker sig icke, han rådfrågar endast sitt mod. Måhända kan det sägas ett och annat om att i allmänhet landstiga i en främmande monarks land och anställa rekognosceringar, men här var det ju dock ett alldeles särskildt förhållande, det var ett röfvarnäste, som man ville komma åt, och kejsaren af Marocko borde sjelf tacka till på köpet om preussarna vilja åtaga sig att upprätthålla polis bland detta strandpack. Att packet på ett så ignobelt sätt besvarade prinsens ridderliga manhaftighet, bevisar endast till ytterlighet dess ultra afrikanska packaktighet; hade det varit kultiverade menniskor, t. ex. berlinare, vana vid poliskäppens myndighet och faderliga allmagt, skulle lymlarna nog tagit till flykten och utlemnat sina vapen, men räbarkade, som de äro, och obekanta med europeiska institutioner, hafva de skjutit skarpt och understätt sig att träffa, de hafva icke haft försyn för att till och med rispa prinsen-amiralen sjelf i ena vaden, de hafva kört sönerna af det stora fäderneslandet tillbaka ombord och som oartiga pojkar räckt lång näsa åt den kongl. preussiska örlogsflaggan .. Prinsen har måst flux hals öfver hufvud resa hem till Berlin och tala om det. H. M. Konung Friedrich Wilhelm, som nyss varit i en obehaglig konflikt med en glasruta och ännu går med en skråma derefter, har på sitt joviala vis mottagit prinsen: — Yvvälkommen, min bäste! Wie gehtis? — Vi äro patienter begge, men kuriöst nog! ni, amiralen, efter — en liten landgång, jag, generalen, efter en liten — sjögång! .. Enfin! — Ni behagar skämta, Ers Majestät! Saken synes mig dock allvarsam.? — Ni skall också finna att jag förstår taga den allvarsamt. IIär skall bli annat kolorum. Jag skall visa detta lumpna Afrika om Preussen är en magt att narras med. Jag skall visa att det finnes en preussisk flotta; hvarenda skuta skall ut; inga linjeskepp, jag är för den lilla flottan, men fregatten och korvetten och skonerten och kanonbåten N:o 1 och kanonbåten N:o 2, och gamla galeasen skall monteras med 4 kanoner och våra tre pråmar skola förvandlas till flytande batterier. Jag har Er till chef, och så har jag Mylten von Cavallius (karlen är bra, fast han är svensk!) och så har jag alla sjökadetterna och så låna vi resten ... Det skall bli en expedition! — Det skall bli ett sjökrig! — Det skall bli ett korståg! — Lefve gamla Hohenzollern ! — Letve Hohenzollern !? NNmAL5ANAAA ni —