Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1856, sida 1

Jag gick ... och kunde nu för första gången ostördt öfverlemna mig åt betraktelser öfver de uppIYsningar, jag erhållit genom det nattliga besöket i mitt rum. Denna hemska kedja af nedriga handlingar, föröfvade af en far mot sin son och af en broder mot sin broder, upprörde mina känslor och syntes mig öfverträffa allt, hvad jag hitintills erfarit, af låghet och brottslighet. Så fanns då slutligen ingen hemlighet mer emellan mig och denne olycklige, för vansinnig ansedde man, som från första ögonblicket af vår bekantskap ingifvit mig så mycket medlidande ... gåtan var löst! Förklarad var den sympatetiska känslan i mitt hjerta och den för min själ dunkelt sväftvande aningen belyst. Afståndet mellan honom och mig var försvunnet; jag var ej längre en främling för honom, utan den ende, som jemte -Chappert riktigt lärt känna honom och blifvit invigd i hans lifs olycka. Ja, olyckan förenar hastigt tvenne själar, som kommit i gemenskap med hvarandra; det kände jag nu tydligare än någonsin. Jag fattade ett oåterkalleligt beslut, att han ej förgäfves skulle funnit och utvalt mig bland så många; jag ville bevisa honom, att jag vore värdig hans förtroende, att jag var en man och en menniska ... en sådan, som han så länge saknat och nu mer än någonsin behöfde. (Forts.)