Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1856, sida 1

ord, men jag håller honom för a galne bland dem allesamman ... — Men hvad berättigar er till denna mening? — Det är svårt att utreda, sir, men jag har i så många år haft att göra med vansinniga, att jag derigenom tillegnat mig en viss praktisk blick. Jag var i början ganska öfverraskad öfver detta märkvärdiga och oväntade yttrande . . . men i sjelfva verket förundrades jag ej deröfver. Ty huru ofta inträffar det icke, att en nå en lägre bildningsgrad stående person i många förhållanden förråder en riktigare takt, än vida mer bildade och insigtstulle? UIans omdöme hvilar ej på bestämda grunder, åtminstone ej på grunder, af hvilka han sjelf är klart medvetande, utan synes snarare vara något inre, instinktmässigt, som ofta låter honom träffa det rätta, framför allt om, såsom här är fallet, en viss erfarenhet är med i spelet. Mannen måtte nu hatva hemtat sin vishet från hvilken källa som helst ... jag var nöjd och glad öfver den åsigt, han uttalat, och sade, i det jag tryckte hans hand: — Behåll för er sjelf hvad ni nu yttrat till mig! Framtiden skall visa, om ni har rätt eller ej. — Men hvad tror ni? frågade han med slug mine. — Ingenting, svarade jag — men gör ni er pligt såsom menniska och behåll er goda tanke om mr Sidney. — Aha, sir! Vi förstå hvarandra! Ni har mitt ord, en hederlig mans ord, att jag skall behålla min åsigt om mr Sidney, och jag hoppas att en gång i framtiden kunna bevisa honom det. För öfrigt ber jag er framföra till honom min tacksägelse för hans goda afsigter med mig. — Det skall jag . . . Farväl! — Lef väl, herre!