Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1856, sida 2

jernvägsgärden och dels i Schättingska huset, för dem, som komma med ångbåtarne eller posterna; 2) Tisdagen den 2 Sept. har centralbestyrelsen session i Lindenhof, der på eftermiddagen kl. half 4 de deputerade och gästerna helsas; kl. halt 5 ringes från Domkyrkan: kl. 5 predikan i St. Petri domkyrka och kl. halt 7 en förberedande sammankomst af de deputerade på börssalen; 3) Onsdagen den 3 Sept. kl. 7 f. m basunchoral från domkyrkans torn: kl. 8 klockringning, kl. half 9 samlas man i nedra börssalen till sestprocessionen. kl. 9 predikan i domkyrkan, der kl. 11 första sammankomsten hålles, kl. 5 (. m. festmältid i Union; 4) Thorsdagen den 4 Sept. kl. I f. m. aftäckes Gustat-Adolfs-statyen, kl. 11 sammankomst i domkyrkan, kl. 5 e. m. middag i CUniöon, der man på aftonen samlas för att samspräka; 5) Fredagen den 5 Sept. lustfärd till Bremerhaven. — Carl Johans sarkofag infördes, berättar P.T., den 28 Aug. i Riddarholmskyrkan, der den nu förvaras uti sin trä omgifning. Den har varit under arbete i 8 år, är af röd hlidals porfyr, af samma slag som den stora urnan vid Rosendal, väger jemte soubassementet omkr. 100 skeppund och är arbetad efter ritning at konduktören Brouhn samt utgör en trogen kopia af Agrippas sarkofag uti Vaticanen i Rom, möjligen med undantag af locket, hvilket på den sistnämnde blifvit sönderslaget, men af hvars delar man likväl approximativt sammansatt en afbildning, som antages vara trogen originalet och som här blifvit följd. Sarkofagens form är halfrund och den är rik på sirater, allt utarbetadt i samma block. öfverintendents-embetet lärer vara sysselSatt med uppgörandet af ritning till nytt grafchor för sarkofagens uppställning. Friskytten framställer följande rAsamma hemställan till Rrigskollegium:v Förlidet år inkom från Berlin ett parti af 50.000 alnar, för armeens behof, förfärdigadt kläde till Stockholm och lossades i armåeens förråd. Det kostade minst 100,000 rdr bko, och var vackert att se på. Efter hvad vi af flera bland garnisonsregementernas officerare hört, är ännu icke en aln af deta kläde till något regemente utlemnadt. Krigskollegium skulle väl icke vilja benäget upplysa om orsaken? Antingen behöfdes klädet när det införskrefs, — men då är det ju obegripligt att det ännu ligger orördt: eller ock behöfdes det icke, — men då är det obegripligt att det någonsin blef införskrifvet. Hur som helst, så förlorar statsverket årligen minst 5000 rdr bko i ränta på det utlagda kapitalet: och får klädet ligga länge, skall det dels multna och dels kanske ge ny anledning till angilvelser mot förrådsförvaltningen — Olika tycken. Tankarne äro mycket delade här i verlden! utropar Sv. Tid:n, efter genomläsningen af Aftonbladets briljanta anmälan af Sturzenbeckers Te Deum. A.B. har funnit denna Moralite i tre afdelningar vara något af det yppersta som vår litteratur kan uppvisa på det satiriska området?: Svenska Tid:n åter bekänner sig vara så förhärdad, att den sällan läst något plattare, någon så utan all udd, något så fullkomligen opoetiskt. (Detta Sv. Tidn:s yttrande erinrar om frun, som förklarade, att det förstås inga maliser här i huset). Mellan dessa skiljda yttranden af högsta beröm och högsta klander framträder ett omdöme i Nerikes Allahanda, som verkligen karakteriserar sitt föremål, och detta på ett i vårt enfaldiga tycke, så qvickt och träffande sätt, att vi ej kunna förneka oss nöjet att återgifva detsamma. N. A. förf:n börjar: Te Deum! Laudamus! Vi kunna ej annat. Det är en gemen svaghet hos oss, eft sakramenskadt fel, att vi ej kunna dölja vår glädje, när vi se någonting i vårt tycke utmärkt. Och vi bekänna uppriktigt, att vi knappt ha läst någon så kallad brochyr med mera förtjusning än denna sista af de tvenne vändpunkternas författare. Man känner sig genast på en annan ståndpunkt än logomakiens, och plågas ej ett grand af det barnsliga; men ser allt i större och, litom oss tala med tiden, intressantare vyer. Vär moderne Odd skjuter sina spetsiga pilar med samma skicklighet som den gamle vikingen och i holmgång ha vi än aldrig sett honom vända ryggen till eller vika tillbaka utöfver de bestämda gränsorna. Dock att likna doktor Sturzen-Becker vid en oborstad slagskämpe, är i sjelfva verket högst opassande, ehuru han sjelf bekänner: Jag har nu i hela min method Något hedniskt, ohöfviskt, okultiveradt han är snarare lik en af dessa medeltidens förtjusande riddare, som drogo land och rike omkring och växlade hugg med hvem de fingo tag i, som ej ville erkänna deras sköna för den skönaste. Det positiva var dem icke nog, superlatift mäste det vara. Och lika litet som det lär gagnat de tappra, älskande chevaljerererna att i torra ord söka demonstrera sina idealers inkommensurabilitet, lika litet hade det