Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1856, sida 2

— — —ö — — — IIvad! ropade jag med låtsad förvåning; — har han flytt? — Han har rymt, rymt! ... Men kom, sir, och hjelp oss att söka! Ni känner ju hans älsklingsställen; det är möjligt, att han ännu håller sig dold någonstädes. . . — Tillåt mig, sir, att jag går in för ett ögonblick och kläder på mig. — Ja, ja, men skynda er! Ehuru jag nästan var klädd, såsom jag brukade vara, behöfde jag denna förevändning, för att kunna återvända och gifva min vän nödiga upplysningar. — Det bekräftar sig, att man söker er, hviskade jag hastigt, när jag inträdt och såg honom med långsamma steg gå fram och tillbaka i kammaren, torkande pannan med sin näsduk. — Jag går ut och lemnar dörren öppen, tillfogade jag. — Man misstänker er väl icke? frågade han. — Nej: annars skulle väl öfverläkaren ej gått förbi min dörr, utan att vilja se hitin. — Det är bra... Skynda ni er nu... Jag skall nog skaffa mig härifrån. Jag kastade hastigt en annan rock öfver mig, tryckte min väns hand och skyndad till ötverläkaren, som jag fann vandrande från rum till rum i andra våningen. M:r Sidneys frånvaro ur sitt rum hade blifvit bemärkt af m:r Derby. Denne hade nämligen blifvit kallad till en svårt insjuknad patient i öfversta väningen. På återvägen från denne hade han bemärkt, att dörren till det välbekanta rummet stod öppen, och gått in i sängkammaren, vidrört bädden, men ej funnit någon der; nu väckte han hastigt den sofvande uppassaren, men då han af denne ej kunde erhålla någon förklaring, hade han skyndat till öfver