Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1856, sida 1

—— —— — — — — anmärkt, att 7 bland de 38 undertecknarne af brefvet i Times äro gemene förbrytare. Härpå svarar L. Blanc, att om detta är förhållandet, hvilket likväl ännu återstår att bevisa, så bestyrker det endast den anklagelsen, att Louis Napoleons regering med afsigt fjettrar sina politiska fiender tillsammans med galerslafvar vid en kedja. Den kan icke påstå, att republikanska partiet företrädesvis rekryterat sig i fängelserna, ty det är notoriskt bekant, att äfven Orleanister och Legitimister deporterades för sitt motstånd emot statskuppen. För öfrigt gjorde den väl, att icke glömma, att Lahr, som i Junidagarne 1848 lönnmördade general Brea och derför dog på schavotten, enligt sin egen bekännelse, var en bonapartistisk värfvare. Till slut berättar L. DB. att de hemliga deportationerna fortfara ännu. Helt nyligen försvann en pariserarbetare, och när hans familj frågade efter honom, erfor den, att man i all tysthet skickat honom till Cayenne. Rörande de mått och steg som äro att vidtaga till tuktande af kustboerna i distriktet Riff, uttalar sig förre engelske vice-konsuln i Tripoli och Tunis, Josef Dupuis, i ett längre bref till Times. Enligt hans förmenande kallas dessa kustboar oriktigt för sjöröfvare, ty de utrusta inga fartyg, utan plundra endast, liksom alla stammar vid Afrikas kuster längs atlantiska Oceanen, strandade fartyg, sälja besättningarne som slafvar och uppbränna vraken, för att utplåna hvarje spår af sina dåd. De äro alltså förr strandän sjöröfvare. Det folk, som faller i deras händer, har bättre lycka, än man skulle tro. Sultanen af Marocko köper alla kuststammarnes fångar och skickar dem utan lösen genom vederbörande konsulater tillbaka till deras sädernesland. Hvad nu specielt affären med den preussiska korvetten beträffar, äro strandröfrarne måhända att ursäkta, ty då de svårligen kunde åtskilja den preussiska från ryska örnen, är det allt möjligt, att de ansågo för sin pligt att angripa Wyssarne, hvilka man skildrat som fiender till deras tro. Håller detta antagande icke streck, så är det likväl i hvarje fall högst sannolikt, att de på detta sätt skola ursäkta sitt angrepp; men då måste man draga dem till ansvar derför att de genast utan vidare omständigheter skjutit på prinsens båt. Detta är ett lagligt och nödvändigt steg. Underlåter man det och sultan Muley Abderhaman utan föregående ransakning skulle straffa de ifrågavarande kustboerne, skulle derigenom kunna uppstå en förfärlig, blodig revolution ibland alla kuststammarne, hvilken blott kunde befrämja röfvareväsendet. Ty om äfven dessa stammar i Riff otvifvelaktigt stå under marockanska sultanens lydnad, äro de dock understundom högst farliga för honom; å andra sidan äro icke alla dessa stammar strandröfvare: de fleste ibland dem äro mycket gästfria. För öfrigt har sultanen i Marocko sjelf under hela sin regering bemödat sig att hålla röfrarne i styr och skydda Europeerna i deras beröring med hans undersåter. Det bästa vore derför, om preussiska regeringen för det första vände sig till sultanen med begäran om upprättelse. Med en flotta kan föga uträttas, och ville Preussen med en arm ren