Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1856, sida 1

Men ju sällsyntare dessa anfall blefvo, desto mindre sträng blef småningom min bevakning; dessutom vann jag dels genom skänker, dels genom medlidande, åtskilliga sjukvaktare, som gjorde hvad de kunde, för att bereda mig ett friare lefnadssätt, till dess man plötsligt. efter er ankomst hit, åter började bevaka mig med större sorgsällighet, likasom om man hade en obestämd aning, att jag nu kraftigare och beslutsammare än någonsin arbetar på min befrielse. Phillipps hade ej underlåtit att under sina vidsträckta vandringar lika ifrigt efterforska Ellinor och m:r Graham som mig, men alla dessa bemödanden voro fruktlösa. Dock — för sex veckor sedan hade han upptäckt ett spår, som tycktes leda honom på rätta vägen. . Di vet, att han misstog sig; men att han på samma gång upptäckte, att min bror var ute på förföljelse efter Ellinor, vet ni kanske icke. För närvarande är Phillipps borta, för att fullfölia sin upptäckt. Slutligen underlät jag ej att genom honom ännu en gång i hemlighet underhandla med min far, men äfven detta försök hade samma utgång som de föregående. Direktören emottog ett nytt bref, som uppmanade honom att med yttersta stränghet bevaka mig och använda alla möjliga medel mot min sjukdom, så att jag efter några års förlopp måtte blifva grundligt botad och ej mer förorsaka min familj så mycket bekymmer och oro, som jag hitintills beredt den genom mitt förfärliga raseri. Nu, min vän, har jag berättat er min historia. Först när jag här såg er, uppgick för mig ett nytt lif; jag läste genom edra blickar in i ert innersta, att ni i er själs väsende måtte ega något gemensamt med mig, hvilket alla andra härstädes sakna: ett okonstladt, känslofullt hjerta, och den tanke, som förut syntes outförbar, har nu med förnyadt hopp åter. å LH ,