Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1856, sida 1

ste varelse icke borde underkastas. Det är en dödsdom — en långsam marterdöd. en död i jemförelse med hvilken skjutning eller hängning vore en nåd. Det måste äfven ihågkommas, att desse män äro politiska fångar. Vi vilja visst icke påstå, att icke något politiskt brott förtjenar ett strängt straff. Insurrektion och inbördes krig förorsaka hundra gånger så mycket elände som ett mord å en enskilt individ och den som störtar sitt land i oordning för att tillfredsställa sin ärclystnad förtjenar att behandlas med all lagens stränghet. Men vi måste betänka Frankrikes tillstånd de senaste ären. Tumult, omhvälfningar, statsstreck hafva bragt en regering efter en annan till rodret. De unga, brushufvudena, de missledde hafva störtat sig i händelsernas hvirfvel och det är grymt att behandla dem med lika stränghet som de konspiratörer, hvilka stämpla emot en regelmässig regering. De män, som omkomma i Cayennc, äro inga Catiliner; de hafva helt enkelt besegrats i en politisk kamp, i hvilken de stodo på lika fot af moralitet med sina motståndare, och deras hela brottslighet består i deras nederlag. Ett stort antal af dessa män deporterades vid statsstrecket i December 1851 efter en kort eller alls ingen process. I denna sak hade de uppenbart rätt. Man kan måhända invända, att Frankrikes nuvarande beherrskare var berättigad att göra ett våldsamt slut på sakernas dåvarande ordning, och man kan framhalla huru blomstrande och segerrikt landet sedermera blifvit. Men på denna grund kan man icke fördöma dem som gjorde motständ emot statsstrecket. De hade rätten på sin sida. De försvarade det bestående statsskicket, hvilket maktinnehafvarne svurit att upprätthålla. Att det var ändamålsenligt att bry:-a eden och ändra författningen, kan vara sannt, men detta ändrar likväl ingenting i det faktum, att motståndet emot en så godtycklig åtgärd var lagligt. Alla jurister anse, att försvaret af en de facto bestående regering icke är ett politiskt brott och dock hafva dessa män eller de af dem, som ännu lefva, för ett par timmars motständ fått sota med nära fem ärs elände. Vi kunna icke annat än hoppas att något skall ske för att få ändradt hvad vi icke kunna undgå att betrakta som en skandal för hela Europa. Det är icke nu endast som uppmärksamheten riktats på hvad som föregår i Södra Amerikas moras, ehuru de vigtiga händelserna i Europa och hoppet, att någon ändring skulle ske, hafva hittills gjort att engelska allmänheten tegat. Men nu måste vi, i mensklighetens namn, bryta denna tystnad. Vi lita på, att den regering, som gjort sig så förtjent om verlden, skall tänka på de ändamålsenligaste medel, för att lindra lidanden, som als icke stå i något förhållande till den begångna förbrytelsen.? IlI samma nummer af Times, som innehåller dessa reflexioner, gör bladets pariser-korrespondent ett försök att rentvätta franska regeringen i denna sak och på grund af officiella upplysningar, vederlägga uppgifterna i Louis Blancs uppsats. Denna vederläggning, som torde vara förklarlig genom korrespondentens ställning och hvilken för öfrigt ej afhållit Times från att yttra sig på sätt som skett, har från Louis Blanes sida framkallat ett svar, infördt i Times för den 30 Augusti. Times-korrespondenten har sagt, att han i officiella kretsar hört uppgifvas, att de till Ile du Diable (djefvulsön) förvista i Augusti 1855 skuffades till fasta landet och stäldes under militärisk disciplin. Nu har, svarar L. Blanc, redan i Okt. 1854 publicerats ett bref från en deporterad med hans underskrift, i hvilket berättades, att de politiska fångarna höllos till tvångsarbete alldeles som galerslafvar, pryglades, marterades och uthungrades, och att inom 2:ne månader 35 ibland de olyckliga sutkastades till mat åt hajarne, emedan det på ön icke gafs någon annan kyrkogård för fångarne än hafvet. När dessa fakta lades i dagen, höjdes ingen enda röst till gensägelse. — Times-korrespondenten har