Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1856, sida 1

att ätervinna den. Detta hopp muntrade och stärkte mig; jag började återfå mina krafter. Na fattade jag beslut att sjelf återförvärfva denna frihet och genom en väl anlagd slykt undandraga mig mina väktare. Men huru slugt, skarpsinnigt och planmessigt jag än gick tillväga, var dock allt förgäfves: mina planer blefvo upptäckta och tillintetgjorda, ty mina plågoandar förstodo lika väl som jag att handla efter öfverläggning och smida sluga planer... med ett ord: alla mina försök misslyckades och tjente blott till att i högre grad, än som gällde för de öfriga sjuke, Ådraga mig föreständarnes och deras biträdens uppmärksamhet. För att hafva något nyttigt att uträtta, egnade jag mig nu åt enskilta paticnter, för hvilka jag sökte predika förnuft, sedan jag först vunnit deras förtroende och öfvertygat dem om min goda vilja, ty denna öfvertygelse synes mig vara nödvändig för ett lyckligt resultat. Så förvärrvade jag vänner. om ni så vill kalla dem, ty mina dilettantsörsök kröntes med lycka. Ett enda ord af mig förmådde ofta mer på en vansinnig, än alla väktarnes misshandlingar och hotelser: och jag lärde inse, att den milda, men allvarliga och öfvertygande metoden att behandla sådana sjuka, åtföljdes af den bästa och skyndsammaste framgång. Ofta talade jag med föreståndarne härom, och man var artig nog att åhöra mig, ehuru jag aldrig bemärkte, att man sökte praktiskt tillämpa mina uppgiller; jag var ju ett förryckt hufvud, och huru skulle ett sådant kunna gilva råd åt så förståndigt Emellertid utöfvade dessa samtal inflytande på läkarne beträffande min egen behandling. Man gaf mig bättre mat, villfor delvis mina önskningar och började småningom tillochmed visa mig förekomman