Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1856, sida 1

—— Er —— förrän den allmänna meningen förmått göra gällande de åsigter den omfattar. Det synes oss sålunda alls icke vara skäl, att de liberale vare sig inom pressnn eller representationen eller i det enskilta begynna tvista med hvarandra och väcka misstroende till hvarandra. En annan sak är att olika meningar framträda äfven inom det liberala partiet, hvilket är alldeles i sin ordning, då man lika litet af parti-inflytande som annat yttre motiv bör låta bestämma sin öfvertygelse. På denna grund hafva ock vi för vår ringa del mer än en gång skiljt oss ifrån Aftonbladet i vissa stycken och äfven ogillat åtskilligt i samma tidnings uppfattning af personer och tidsförhållanden; men aldrig kunna vi anse det vara rätt och ännu mindre klokt, att söka, såsom den ifrågavarande korrespondenten, på allt sätt nedsätta Aftonbladet och minska förtroendet till dess ärligt liberala syften och sjelfständighet. Under samma regime, som nu af vår brefskrifvare prisas, var A.B. utsatt för många lika orättvisa anfall, som de hvilka drabba den närvarande red:n. Likasom vi då ogillade samma anfall, förklarande det vi ingalunda funnit skäl att misstro A.B:s liberalism, så göra vi det ock i afs. 4 den red:n, som nu leder A.B., en redaktion, som, med många svagheter i öfrigt, likasom hos oss alla, dock alltid uttryckt ett frisinnadt och varmt fosterländskt sinnelag, trots så mycket som den redlige Bergstedt?. Att A.B. icke nu drifver samma opposition som förr, kan äga många giltiga förklaringsgrunder, af hvilka vi blott vilja nämna den enda, att man kan anse en afvaktande politik å det liberala partiets sida nu vara af omständigheterna föreskrifven. Det är neml. ännu gauska svårt att veta huru man rätt skall bedömma åtskilliga saker, och då är det häst att vänta med sitt omdöme till dess händelserna bättre utvecklat sig. Man kunde ock möjligen mera skada sjelfva saken, om ock en och annan för den personliga fåfängan kittlande triumf kunde vinnas, ifall man talade i otid, än genom att tiga. Finner man ännu en gång att det drifves förstucket spel och att de nyväckta förhoppningarne varit blå dunster, så blir det nog tid, derför är ingen fara, att åter fortsätta striden, och detta med ju större kraft, ju mindre man förut har förbrukat sina vapen och bortskjutit sitt krut. Sådana kunna motiverna vara till A.-B:s tillbakadragenhet i den egentliga politiska diskussionen, likasom de varit våra. Men om för öfrigt A.B. i denna sak så mycket försummat, så har ju den store korrespondenten så mycket större fält för sin verksamhet. Det är då rätt obegripligt att se honom hafva så litet att framdraga i faktiskt afseende. Ty vi kalla ej deklamationer, vore de hållna i än så stora ord och i än så hög ton, för faktiska, hvartill de icke ens förvandlas genom att idkeligen blötas och stötas. Lika absurd, som vår korrespondents karakteristik af A.B. är, lika origtigt är hans tal om den redlige Bergstedts utstötande ur red:n af kamarillans hejdukar. Vi tro oss känna den der ofta omtalade utstötnings-historien så väl som någon, t. o. m. bättre än sjelfva den oförliknelige, och föreställa oss, på grund af denna kännedom, att hvarken hr Bergstedt eiler korrespondenten sjelf ha anledning att af ifrågavarande utstötning binda sig martyrkronor. — Men om den händelsen, rörande hvilken korrespondenten sökt uppröra himmel och jord, utan att dock möta annat än likgiltighet, är likväl här ej tillfället att tala. A A TEESE — WT — A a —