Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1856, sida 2

svara sina vallar och sina lil; dock under en bäfvande bestörtning öfver svenskarnes utomordentliga mod och alldeles underbara ankomst. De nyutskrifna ryska regementerna, utan erfarenhet och fältvana, kommo ock genast i oordning. De Groi och generalerna sökte hejda dem, men fåfängt. De sprungo som skrämda får om hvarandra, och det var nästan omöjligt att nå något ställe få tillhopa tjugu man af samma regemente. En mängd ilade till vallarne, klättrade öfver dem för att på sidan om svenskarne fly undan och till skogs. Men vid samma vallar mötte dem Karl sjelf i spetsen för drabanter och dragoner och jagade de olycklige tillbaka in i trängseln. I vild oordning störtade nu ryssarnes norra flygel ned emot bron vid Wepsckyle, och sökte med tillhjelp af densamma komma undan. Men trängseln och oordningen voro för stora; bryggan brast och en mängd ryssar, man säger 3000, funno sin graf i böljorna. Största delen af deras norra flygel måste således stanna qvar nere vid stranden, hafvande på ena sidan floden, på den andra svenskarna. Annu var dock denna flygel så stark, att den, modig och väl anförd, kunnat göra Karl segren stridig. Ryska gardesregementerna, som här hade sin lägerplats, och voro mer öfvade och krigsvana, hejdade ock för någon stund det svenska anfallet, och generalerna gjorde allt möjligt för att ordna den öfriga förvirrade massan. Men nu frambröt den misstro, det hat, som ryssarne länge hyst mot alla utlänningar. Allmänt ropades, att olyckan komme från tyskarnes förräderi, från dessa främlingar, som tsaren dragit sina landsmän öfver hufvudet. Från ord gick det genast till handling. I förtviflan och förbittring började ryssarne nedhugga allt, hvad tyskt var, både män och qvinnor, utan att akta någon ordning, något befäl. Till och med vid De Croiös sida blefvo två hans betjenter nedstötta. Sjelfva öfverbefälhafvarens lif hotades. De Croi samt generalerna Lange och Allart jemte några andra utlänningar höllo en kort rådplägning och funno säkrare, att som fångar lemna sig i svenskarnas hand, än att stanna qvar, utsatta för ryssarnas raseri. Beslutet var snart taget. Med adjutanter och betjening Sprängde de öfver till svenska sidan och stötte der på Magnus Stenbock, åt hvilken de gåfvo sig tillfånga. Den vid stranden instängda ryska norra flygeln började emellertid att i sin förtviflan göra häftigt motstånd. Af trossvagnar, tält m. m. uppfördes i hast en slags förskansning, hvarifrån ryssarna sköto och försvarade sig med ihärdighet och förbittring. Der föreföll nu häftigaste kampen under hela Narwa-slaget. Vid ljudet af de täta skotten, skyndade Karl till stället. För att undvika en hop likhögar, måste han göra en liten omväg; mer under den hastiga ridten nedstörtade han oförsedt i ett moras eller en grop, så djup, att vattnet stod honom till halsen. Han kunde icke sjelf hjelpa sig upp igen. Men händelsevis följdes han af Axel Hård, hvilken lyckades att med handräckning af två finska soldater draga konungen ur träsket. Hästen, värjan och ena stöflen stannade dock qvar i gyttjan ). Men Karl kastade sig genast på en annan springare och fortsatte ridten, fastän genomblött af det Novemberkalla vattnet och med ena foten bar och under ridten snart sönderrifven af buskar och trädqvistar ). Så skyndade han fram till stridshvimlet. Kanske var det här, som han i halsen träffades at en förlupen kula, hvilken sedermera fanns afplattad mot den hårda halskragen. Kanske var det också här, som hans nya häst blef skjuten. En officer vid namn Hierta hoppade af sin och lemnade den i stället. Karl sprang genast upp i sadeln, sägande: Jag ser, att fienderna vilja öfva miy i ridkonsten. Striden vid Wepsekyle-stranden fortfor ännu. Ryssarne kämpade med förtviflans mod, svenskarne med segerns; och så fortgick det ett par timmar och ända till sena mörkret. Svenskarne hade till största delen bortskjutit de tjugufyra skott, hvarje soldat medfört, och uppsökte nu nya ur döda fienders patronkök. Der några ryssar kunde i öppet handgemäng åtkommas, blefvo de af svenskarne nedhuggna, såsom rå ved, säger en af de tyska generalerna. Ett stort antal föllo, och likväl ville de återstående ännu icke gifva sig. Emellertid fruktade Karl, att fiendernas södra vid Joala stående flygel skulle komma sina betryckta landsmän till hjelp. Han befallte derföre generalfälttygmästaren Sjöblad samt generalmajor Maidel och öfverste Magnus Stenbock att eröfra ett stort rysskt batteri, som låg på en höjd, midt emellan båda flyglarna. Det skedde; hvarpå konungen lät en del af sina troppar, med stöd af dessa kanoner, intaga en ställning, som å ena sidan öppnade förbindelse med den belägrade staden, och å den andra afskar fiendens båda flyglar från hvarandra. När ofvannämnde till Wepsekyle-stranden drifna ryssar sågo sig på detta sätt afstängda och lemnade till hjelplöst mal för svenskarnes vapen, förlorade de modet och skickade ett par officerare att begära förskoning. Men den ena bland dem blef skjuten och den andra kunde för det inbrytande mörkret icke hitta fram till sin bestämmelse. Detta mörker blef slutligen så tjockt, att striden ej längre kunde fortsättas, och konungen lät gifva tecken till dess upphörande. En hvar sökte hvila, bäst han kunde, men ingen skulle få aflägsna sig. Karl med de ännu genomväta kläderna gick till en vakteld, som gardessoldaterna uppgjort, och lade sig der på en kappa, som man utbredt öfver marken. Här och med hufvudet i knäet på en bland bussarna, tog han en kort och behöflig hvila. Men svenskarnes belägenhet var ännu ganska vådlig. Af ryssarnas norra flygel qvarstod vid Wepsekyle-stranden en skara, som visserligen var bragt i oordnining; men retad till förtvisladt motstånd och i antal måhända alla svenskarna ännu öfverlägsen. Ryssarnes södra eller Joala-flygel hade deremot mindre deltagit i striden och utgjorde en ganska hotande styrka. Svenskarne sjelfva voro icke i bästa ordning. Vellingk skickade från sin flygel gardesregementet till konungens hjelp. Det stötte i skymningen på dalkarlarne. Endera troppen bar framför sig tagna rysska sanor. Den andra igenkände de siendtliga fälttecknen och gaf eld på de förmenta ryssarne. En strid uppstod, som kostade mången käck krigare lifvet, innan misstaget upptäcktes. I början och medan striden varade, hade svenskarno, ehuru frusna och uthungrade, skyndat förbi de ryska tälten, utan att lockas till plundring. Alla främmande generaler talade med beundran om denna manstukt, denna starka pligtkänsla. Men när nattens mörker inträdde och dolde hvarje oordning, och när tecken till stridens afbrytande hade blifvit gifvet, då gjorde sig naturens högljudda fordringar gällande, och soldater