Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1856, sida 2

stormning, och bakom dem kommo fältstyckena och rytteriet. Ryska förskansningarna sträckte sig kring Narwa i en lång halfeirkel med flyglarna stödda mot flodens strand, på norra sidan vid Wepsekyle, på den södra vid Joala. Svenska hären var så svag, att den ej mägtade angripa mer än ett par närbelägna punkter. Dessa utseddes på ungefär midten af ryska linien. Ett par raketer skulle vara tecknet, klockslaget två tiden och orden: med Guds hjelp, lösen och kännetecknet. När detta utdelades bland tropparna, hörde man ock ropen: Ja! med sfUuds hjelp skall fienden nu få betala allt det onda, vi för hans skull slitit). Vändom oss nu till ryska lägret! Norra flygeln vid Wepsekyle fördes af furst Dolghoruky; den södra vid Joala af general Weide. Men ungefär blott hälften af tropparna hade någon betydlig krigsöfning!). och bland de öfriga funnos många, som icke ens egde eldgevär, utan endast klubbor eller båge med pilar. I Ryssland hade ock bibehållit sig en dunkel erinring at den tapperhet, svenskarna fordom under Jakob De la Gardie visat, och af det sätt, hvarpå de segrande framträngt ända till den gamla moskowitiska hufvudstaden. Dessa minnen hade sedermera blitvit uppfriskade genom ryktet om samma svenskars verldsbekanta bragder först under trettioåriga kriget, sedermera under Karl den tiondes polska och danska, samt Karl den elftes skånska fälttig. Om ej soldaterna, så hade åfminstone öfverbefälet äfven hört omtalas, hvilken förträfflig här, Karl den elfte genom indelningsverket ordnat och genom ständiga vapenlekar öfvat och härdat. Sist hade ock ryktet förkunnat, huru samma här under sin nu varande hjeltekonung hade nyss med ett enda slag gjort slut på danska kriget. Det höga begrepp om svenska tapperheten, hvilket sålunda blifvit hos ryssarna från fordom och från andra håll inprägladt, hade också nu och inför deras egna ögon fått en lysande bekräftelse genom det serdeles modiga försvaret af Narwa och Iwanogrod. Vi hafva nyss omförmält, huru Scheretmetjew med sina 6000 ryssar skrämdes från Pyhäjoggi. Den 18 November kommo de brådstörtande tillbaka till ryska lägret och förkunnade, att svenska konungen med en segrande här af 20,000 man följde dem i hälarna. Den 19 November såg man ock dessa fruktade svenskar komma till Lagena. Förskräckelsen bland ryssarna blef nu allmän, äfven hos högre befälet. Enligt en trovärdig sagesman, spordes till och med från tsarens eget tält verop, tårar och förtviflan. Vid ryska hären fanns en hertig De Croi, hvilken visserligen egde mycken krigserfarenhet, men som derstädes infunnit sig endast såsom åskådare eller frivillig. Till honom skickade Peter bud på bud med anhållan, att han mätte åtaga sig öfverbefälet; ty i denna vådliga belägenhet vågade tsaren icke lita på sina egna oerfarna fältherrar. De Croi nekade. Då kom tsaren midt i natten in i hans tält med samma begäran. De Croi anförde till ursäkt, att han icke kände ryssarnes hvarken språk, vanor, krigssätt eller befäl: — att detta folk hade mycken ovilja mot främlingar; — att deras generaler icke skulle lyda honom o. 8. v. Det hjelpte ej. Tsaren bönföll och besvor, trugade och hotade, tills De Croi ändtligen måste gifva med sig. Sedan ett kort förhållningsbref blifvit för den nye befälhafvaren uppsatt, steg tsaren med ett par sina förnämsta gunstlingar till häst och red klockan tre om morgonen bort inåt Ryssland, öfvergifvande sin här just i det afgörande ögonblicket. Som skäl för denna resa, föregass behofvet af ett snart samtal med konung August. Något sådant egde likväl då icke rum, och många hafva trott och tro ännu, att det var blott oro och räddhåga, som jagade bort den ryske sjelfherrskaren ). Nu stod De Croi qvar, såsom den der skulle anföra ryska hären och ansvara för dess öden. Men öfverbefälet visade honom genast ovilja, till och med olydnad. När svenskarna, såsom vi berättat, ställde sig i slagtordning, kunde De Croi icke tro, att, hvad han såg för sina ögon, var hela hären, utan blott dess förtraf. Han ville derföre utskicka 15,000 man för att afhålla dem från förskansningen och sjelf känna sig före; men ryska generalerna vägrade. När den af svenskarna erbjudna drabbningen således icke blef mottagen, drog sig Karl något tillbaka så, som förbemäldt är. Ryssarne trodde då, att ingen strid skulle den gången mer komma i fråga. Slaget vid Narwa. Men på sagdan timme flögo de två raketerna i luften och under rop af: med Guds hjelp, skyndade svenska hären framåt. Dagen hade förut varit klar och luften ren; men just som tropparna satte sig i rörelse, kom efter dem drifvande ett tjockt, men enstaka moln, och med så stark vind och så tätt snöglopp, att ryssarne, som hade detsamma midt i ögonen, icke kunde se framför sig trettio till fyratio steg. Några svenska generaler ville uppskjuta !) Uppgifterna härom äro mycket olika, alltifrån 7 ända till 20,000 man; men troligen voro de något örver 8000. 2) Uppgifterna om ryssarnes styrka skifta från 38,000 till 150,000. Troligen var hela styrkan först 80,000; men blef sedermera genom nöd och misslyckade stormningar minskad med omkring 10,000 till 20,000. Svenskarna höllo sig gerna vid första siffran. Motsatsen mellan åtta tusen och ättatio tusen klingade behagligt för örat och stoltheten. 3) Brokind. Berättelse om Narwa-slaget af en officer vid drabanterna. 3) Då ryska häfdatecknare uppgifva hela hären till blott 38 eller 40,000 man, torde de hafva räknat blott de troppar, hvilka voro ordentligt både bevärade och öfvade. ) Detta är enligt en berättelse af general Allart, hvilken för tillfället var i rysk tjenst och på stället närvarande; men blef under påföljande strid tagen till fånga. Hans uppgifter ha vanligtvis blifvit af svenskarne följda. Med dem öfverensstämmer ock en berättelse, som vi funnit i Brokinds arkiv och är uppsatt af en fransman (Guiscard?) och på grund af De Croiis egna ord. Saken torde väl sålunda ega sin riktighet, ehuru flere ryska häfdatecknare velat undandölja denna fläck på den store tsarens minne. De förtiga nämligen nyss beskrifna nattliga uppträde och säga, att tsaren icke kunde föreställa sig, att Karl skulle så snart hinna till Narwa; — att tsaren derföre red bort för att påskynda en hop andra troppar; men ämnade sjelf komma tillbaka, innan Karl hunnit anlända. Denna sidas berättelser innehålla ock flere motsägelser. Somliga mena, att tsaren reste den 18, andra den 17, andra åter den 10 November RNÅcra. och deribland tsaren sjielf nå.