Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1856, sida 2

nog fort kunna komma undan; svenskarne, men kännedom af samma förhållande, tyckte sig ej nog fort kunna blifva af med dem. På Karls hållning och utseende kunde dock ingen gissa till hans tankar, ty han satt i sadeln lugn och stelt, såsom efter den fullständigaste seger. När ryssarne begärde tillbaka sina kanoner, sade han: vi hafva redan tagit och ämna icke återlemna dem; hvarpå ryssarne måste åtnöjas med sex små fältstycken, hvilka han liksom af nåd medgaf. För öfrigt skulle generalerna och öfverbefälet stanna som krigsfångar. Kanoner, fanor, standarer m. m. borde ock qvarlemnas; men alla trupperna genast öfver den snart upplagda bron tåga hem igen och med bibehållna vapen. Jag medgyifver detta sista, sade Karl, såsom en utmärkelse för den tapperhet, hrarmed folket försvarat siy. Ryssarne antogo villkoren. Svenskarne skyndade sig att laga bron i ordning och redan klockan fyra följande morgon, långt innan dagsljuset hunnit visa verkliga belägenheten, tågade ryska flygeln öfver bron och skyndade hvar och en till sitt hem igen. Vi hafva nu sett, huru det gick på norra sidan vid Wepsekyle. Vid ryska lägrets södra ända, åt Joala till, stodo mot hvarandra, på svenska sidan Vellingk och Posse, och på den ryska Weide, samt allra ytterst Scheremetjew med största delen af rytteriet. Redan vid första skotten flydde hela sistnämnda trupp och samm eller vadade öfver floden, lemnande fotfolket att på egen hand försvara sig. Det gjorde så ock, och tämligen tappert. Ingendera sidans bragder hafva dock blifvit så noga upptecknade här, som på andra flygeln, der konungen sjelf var tillstädes. Man känner blott ett och annat drag; t. ex. att en major Wulff i spetsen för 400 helsingar har med okuflig tapperhet försvarat sig mot en öfverlägsen fiende, och det så länge som hans bussar hade kulor och krut qvar. General Weide och flere hans öfverstar blefvo sårade; men vid dagens slut hade ingendera kunnat besegra den andra. Mot qvällen höll ryska befälet krigsråd. Man kände icke, huru det gått med flygeln vid Wepsckyle, men beslöt, att omgifva sig sjelf med nya förskansningar, för att möta morgondagens händelser. Genast på qvällen började arbetet med dessa sältverk. Men sednare på natten kom från furst Dolghoruky underrättelse om hans dagtingan och blifvande aftåg, samt befallning till general Weide att med sin flygel göra på samma sätt. Krigsråd sammankallades omigen. De främmande öfverstarna ville alldeles icke sträcka gevär för en underlägsen fiende, utan häldre våga ny strid. Men Weide, illa sårad, var i sig sjelf svag och föga erfaren; ryska befälet likaså; och man beslöt lyda Dolghorukys befallning. Tidigt om morgonen den 21 November skickade Weide till Vellingk ett bref af följande besynnerliga ordalag: ,lögvälborne och högtärade Herre! Emedan vi äro skiljda från hären och vilja försvara oss till sista blodsdroppan; men kunna vi erhålla för båda sidor billiga villkor, så vill jag emottaga desamma, blott de äro ädelmodiga. Jag väntar svar hära och förblifverk m. Mm. Underhandlingen öppnades genast. Som emellertid Karl redan blifvit af med hela den ryska Wepsckyle-flygeln, trodde han sig kunna mot den andra spänna fordringarna än högre. Några ville tillfångataga hela svärmen. Men han sade: låt de bondlurkarna löpa! De fingo således fritt aftåg, dock ej, som andra flygeln med bibehållna vapen. Dessa måste nedläggas. Frampå förmiddagen den 21 November uppfördes det märkvärdiga skådespelet. Ryska styrkan, som här dagtingade, utgjorde vid pass 10 eller 12,000 man ), bland hvilka många voro väl beväpnade. Svenskarne, för hvilka de skulle sträcka gevär, voro, alla inberäknade, knappt 6000 och bland dessa ett stort antal rusiga, uttröttade och sjuka efter föregående dagars svåra medfart. För många felades kulor och krut. Bland mina sexhundra dalkarlar, skrifver Magnus Stenbock, hade ingen ett enda skott qvar. Men han bad dem likväl antaga en modig och stolt uppsyn, hvilket de väl ock för det mesta hade. Svenskarna uppstilldes nu i en lång rad och på ett led, för att se ut som en stor här. Derpå började ryssarnes aftåg. Med blottade hufvud måste de från södra ändan af lägret vandra i en lång sträcka förbi svenskarne och inför dessas konung vördnadsfullt nedlägga sina fanor, standarer och vapen. Öfverbefälet blef taget till fånga; men den öfriga skaran fick fortsätta tåget åt Wepsekyle till och öfver dervarande bro. Det varade länge, innan alla hunnit förbi. Ingen jagade, ingen ens hotade dem; men så stor var skrämseln, att de vid bron trängde och skuffade hvarandra i vattnet, så att många hundra också nu derstädes drunknade. Slagets närmaste följder blefvo att Ryssarne förlorade i skjutna och drunknade omkr. 12,000 man. Fångna blefvo 9 generaler, 11 öfverstar samt alla öfverstelöjtnanter och majorer. De öfriga släpptes hem. För öfrigt fingo svenskarne 149 kanoner, 32 mörsare, 10,300 kanonkulor, 4050 musköter, 397 tunnor krut och 146 fanor jemte en mängd standarer och dragonvimplar, samt krigskassan, utgörande 262,000 ecsis. Allt bytet sammanräknades till ett värde af tre millioner sexhundra tusen livres. Tillgången på tagna hästar var så stor, att svenska soldaterna sålde dem sinsemellan för en daler silfvermynt stycket. Dagarne efter slaget togos vid Waschnarva 150 ryska från Peipus kommande båtar, lastade med krigsoch munförråder. Vi hafva återgifvit förf:s berättelse om denna händelse, som utgör den glanspunkt i Karl den tolftes historia, som mest lefvat i efterverldens minne och varit föremål för många sägner. Likartade äfventyr utmärka Karls följande krigsår, till dess alt nedgick i mörker efter Pultavas blodiga dag. Länge hvilade detta mörker öfver fosterlandet och mörkrets makter drefvo derunder fritt sitt spel. Gryningen till en ny dag har uppgått, ehuru många dimmor ännu sväfva öfver nejden. Måtte det förflutnas historia blifva oss lärorik för framtiden! Karl den tolftes historia erbjuder många väckelser i detta afseende både för folket och de styrande. Häri ligger ännu en anledning till glädje öf— dd qd Z. I —k—