Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1856, sida 1

tarne åter tillbaka, för att något senare äfven un dersöka landet öster om udden. Prinsen hade för ut låtit sammankalla officerarne och meddelat dem att han visserligen icke hade för afsigt att företag något angrepp på kustboerna, men att som de vor kända som röfvare, hvilket de visat genom att p detta samma ställe för 3 år sedan kapra preussisk briggen Flora, ämnade han så noga som möjlig utspana deras tillhåll. Men till följe af dessa stam mars röfvarevanor ansåg han det för rådligt att hål la så väl korvetten som båtarne i slagfärdigt skick Fartyget så väl som båtarne skulle icke visa någo: flagg, tills någon fientlighet från kustboarnes sid: kräfde ett angrepp, då upphissandet af flaggan skul le tjena som tecken dertill. Kl. 1 11 foro båtarn för andra gången till stranden, under: det Danzig ankrade ute på sjön. Såsnart båtarne närmade ij land, aflossades skarpa skott derifrån. Prinsen som sjelf befann sig i första kuttern, låt båtarne r närmare och gifva en salva på röfrarne ur samtlig: gevären. På samma gång hissades flaggorna. Dan zig lyftade på denna signal genast ankar, hissad sin flagga och kastade några bomber till det ställe der röfrarne församlat sig, på 3000 stegs afstånt från fartyget. Båtarne vände imellertid tillbaka on bord. Vi gingo nunärmare land, allt under de bomber kastades till de punkter, der fienderna sam lade sig, och ankrade sedan 1000 steg från dei plats, der prinsen ämnade företaga en landstigning Våra begge kuttrar och jollen bemannades och be värades samt sändes i land under följande officera res befäl. I första kuttern befunno sig amiralei och hans adjutant löjtnant Riesemann, vår först löjtnant, Bothwell, och löjtnant Batsch, löjtnant E. wald af sjöbataljonen, en kadett och stabsläkaren d:r Bercht. I andra kuttern voro löjtnant Grapow fändrik Pietsch och 2 kadetter; i jollen fändrik Cha den och 2 kadetter. Inalles befunno sig i de 3 bå tarne 62 man, hvaribland oproportionerligt mång: officerare och kadetter, emedan en hvar var ange: lägen att deltaga i landstigningen, men tillåtelse dertill blott lemnades de ofvannämnde. Sedan korvetten först genom väl riktade bomb: skott rensat landningsstället från fiender, lade bäåtarne till och utskeppade sin besättning. I ifveri under landstigningen tänkte de fleste icke på sin: patroner, utan läto dem bli våta, i det man, för at komma i land, först måste vada 15 steg genom vatt. net. Den till landstigning utsedda platsen hade följande för oss ganska ogynnsamma beskaffenhet Stranden höjde sig så småningom ända till 30 steg från sjön, hvarest reste sig en höjd med en sluttning åt stranden till af cirka 60 ? docering. De vära klättrade under hurrarop uppför höjden, ehuru några af de klättrande blefvo illa skadade af de nedrullande stenarne. Om några minuter var den 200 fot höga höjden bestigen och vårt folk samlade sig på öfra platåen af kullen, hvilken såsomslätt så småningom höjde sig inåt landet och på ett afstånd af 600 steg slöt sig intill de bakomliggande bergen; till höger och venster befunno sig skogslupna dalgångar, som utmynnade åt sjön till. Fienden hade icke väl märkt vår landstigning, förrän den med ursinniga skrik störtade från alla berg och klyftor ned på platåen, der den af vårt folk emottogs med välriktad gevärseld. På skotthåll gjorde röfrarne halt, bildade en vid halfcirkel kring de våra och framryckte spridde, i det de med stora hopp sprungo bakom några enstaka klippblock och buskar och sålunda så mycket som möjligt skyddade sig för de våras eld, hvilka avancerade ännu 400 steg. Nu började fienden att tillfoga oss någon skads. En sjösoldat, som framryckt längst, föll, på en gång genomborrad af 3 kulor. En båtsmansmat, en 60 års karl, hade fattat en af båtflaggorna och framryckte ännu längre, tillropande matroserne att följa honom. Flaggan blef i ett nu genomborrad af ett dussin fiendtliga kulor och karlen fick ett skott i kindbenet, utan att derför vända om eller lemna sin flagga. Fienden hade nu växt till en styrka af cirka 900 (?) man och framryckte längsamt, springande från sten till sten, liggande på buken, laddande och skjutande. Vårt manskap angrep, i trots af den trötthet uppklättringen förorsakat, med oerhörd eld och största kallblodighet och tvingade fienden att återigen draga sig några hundra steg tillbaka, hvarvid några af röfrarne dödades med bajonetten. Då uppstod till följe deraf att en del