Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1856, sida 1

-NxN NN — — —— — — Nan kommer aldrig för tidigt med ett sädan bud, som jag har att öfverbringa. För öfrigt var de vid samma tid, han nyligen lät kalla mig till sig, ty Hans Herrlighet har sömnlösa nätter, och hans morgon inbryter före vår. Låt mig derför gå, medar mitt blod är varmt och saken ännu frisk i mit minne. — Gå med Guds välsignelse! sade jag och skakade hans hand. Men jag hyste intet förtroende till hans företag, ty jag började nu ana, hvar sjelfva källan fanns till den olycka, som hotade oss. Han gick... Men Ellinor... Ellinor, som kanske glädtig vaknat ur sin lugna slummer, Ellinor, som blott tänkte på den åttonde morgontimman, då hon skulle återse sin trolofvade, och måhända räknade hvarje minut, som föregick denna tid, visste ännu icke, att jag före den bestämda tiden var i hennes grannskap, att hennes fader för hennes skull vandrade den svåra vägen till slottet, och att måhända den innevarande dagen blefve vittne till en tilldragelse, som skulle tillintetgöra hennes lifs skönaste förhoppning. Slutligen slog klockan åtta. Då såg jag henne utträda genom förstugudörren och se bort i den riktning, i hvilken hon väntade att jag skulle återkomma. Med glada elastiska steg närmade hon sig den af morgondaggen glittrande skogen, till dess hon stannade vid det träd, vid hvilket Bravour hade tillbragt natten; hon tycktes villrådig och förundrad, då hon varseblef de spår, som hans otäliga hof ristat i gräsmattan, men fortsatte snart sin väg, sorglös ...glad ... förhoppningsfull. (Forti.)