Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1856, sida 1

till sängkammar-förstret. Här blef han stäende och säg genom fönstret in i den mörka kammaren. Hans fötter voro högst två alnar öfver marken ... Jag kunde knappt hemta anden, men jag gjorde mig beredd. Hade jag haft mina pistoler, som befunno sig i sadelhölstret, skulle jag hafva skjutit honom, ty jag var intagen af en häftig, besinningslös känsla, som jag förut aldrig erfarit. Manren lyfte sin arm till fönstret och tresvade omkring på detsamma. Ögonblicket att handla var kommet. Jag böjde mig ned och hviskade i hundens öra: — Grip och håll honom fast! Min hand släppte Othello. Ljudlöst och snabb som vinden flög hunden på sitt rof. Det behöfdes blott ett språng och en ryckning, och mannen tumlade till marken, men han reste sig genast upp med en häftig rörelse, under det Othello, trogen min befallning, åtnöjde sig med att hålla honom fast vid kläderna. Nu höjde sig månans nedersta rand öfver horizonten, och jag såg ... o, ni vet det redan ... jag ig nkände Mortimer ... min broder! — Halt! utbrast han med ett undertryckt rop, — hvem är der? Och han försökte afskaka Othello, som med sina pantertassar på hans axlar och sitt fruktansvärda gap nära hans strupe endast väntade en signal från mig, för att med sina skarpa tänder börja ett allvarsammare angrepp. Under de lidelsefulla känslor, som genomstormade mitt bröst, var jag nära att glömma, att det var min bror, som på detta sätt stod framför mig, men jag beherrskade mig och sade med dyster, hotande röst: — Du tjuf, som drifver ditt handtverk om dagen, som natten, hvad vill du här?