15 är. Knappt hade dock d HU Sam manträdande ständerna samlats, förrän de skyndade att åt denna yngling öfverlemna en oinskränkt envåldsmakt, hvilken han emottog utan att ens låta binda sig af någon konungaförsäkran. Det är något ömkligt och bedrösligt att se huru försteget härtill togs af den nyss så mäktiga högadeln, blott för att tillvinna sig en ynnest, som kunde verka lindring eller återgång i reduktionen. I samma afsigt ville rådet förekomma adeln och ständerna uti att för den unge fursten aflägga sin underdånighetsbetygelse. Endast presterna gjorde ett svagt motstånd. Knappt var likväl myndighetsförklaringen afgifven och emottagen, förrän de medgörliga ständerna underrättades derom att konungen icke hade något vidare otaldt med dem, men hade brådt om att få slut på riksdagen. Riksdagen, som räckte i 25 dagar, lyktades med ett riksdagsbeslut, som innehöll en ödmjuk tacksägelse derför att konungen, som äger makt sitt rikes styrelse efter behag tillträda, utan att vara bunden till vissa år, har med nådig bönhörelse af ständernas underdånigaste och trägna anhållan, allernådigst täckts tillträda sitt konungsliga välde, regemente och arfrike, för att som en myndig konung detsamma sjelf styra och regera. Såsom gemenligen händer medförde dock det ömkliga fjesket snart sitt eget straff. Adelns beräkning att genom lycksökeriet vinna lindring i reduktionen slog genast felt. Jemt en vecka efter myndighets-förklaringen fingo de höra att allt hvad Karl XI i detta hänseende företagit var rätt och väl gjordt. — Andra förödmjukelser följde. Då adeln bad om bekräftelse på sina förläningar, svarade Karl: jag håller sådant onödigt, emedan ingen lärer dem deruti oroa; utan få de dem, enligt gamla förläningsbref, oklandradt innehafva, så länge Kongl. Maj:t behagar det tillåta. Liknande svar erhölls på begäran om bekräftelse å adelns privilegier. De borde först närmare öfverses, hvartill man nu icke hade behöflig tid. Så slutades, anmärker hr Fryxell, och belöntes adelns försök att återvinna fordna fördelar, genom att till rikets styrelse upphöja en föga mer än femtonårig prins. Då sedermera adeln önskade frambära en anhållan, det konungen måtte med det första på vanligt sätt, afgifva konungaförsäkran och låta kröna sig, släpptes deputationen icke in, men adeln erhöll till svar, att konungen ville tillkännagifva sitt beslut, så snart han det fattat; under tiden undanbad han sig alla öfverläggningar i ämnet. Till ridderskapets ytterligare förargelse beslöt konungen, att adeln, som förut vid alla hyllningar infunnit sig till häst, numera borde komma till fots, emedan de icke längre hade några län, som behöfde bekräftas. — Rådet förnekades, under förevänning af kungssorgen, att vid kröningen begagna sina ståtliga rädsdrägter, skarlakansfärgade och hermelinsfodrade mantlar, så att den enda purpur, som vid tillfället syntes, var den konungsliga. Förut hade tronhimmeln vanligen burits af öfverstar och generaler; nu befalltes rädsherrarne bestrida detta göromäl, likasom de äfven mäste uppassa konungen vid kröningsmåltiden. Sådan blef lönen för underdånigheten! Karls första regeringstid var mycket ägnad åt vapenlekar och jagt. I sednare afseendet berättar författaren följande, som bestyrker de härom vidt utbredda folksägnerna: Hans begifvenhet på jagt öfvergick stundom fadrens. Räfvar, vargar, elgar och isynnerhet björnar voro föremål för bragderna. I början nyttjades eldgevär. Men snart tyckte sig den ridderlige konungen hafva derigenom mer fördel å sin sida, än billigt var. Han befallde derföre, att man skulle använda blott spjut och hirschfängare. Dervid var han sjelf mångfaldiga gånger den, som med dylika vapen mötte vilddjuret. Jagtkamraterna sågo med förfäran björnen komma upprest mot konungen, färdig M att slå denne under sig; så att för ett ögonblick lif och död berodde på, om Karl förde sitt vapen med ( nog styrka och säkerhet för att hinna genomborra skogens konung, innan denne kunde med tassar eller tänder nå rikets. En gång kommo de hvarandra så nära på lifvet, att björnramen kammade Karl peruken från hufvudet. — Men snart tyckte konungen äfven detta vara alltför lätt vunna segrar. Han förkastade då till och med eggjernet, och lät åt sig och sina förnämsta jagtkamrater göra långa trädgafflar. När nu björnen kom upprest mot jägaren, skulle denne stöta honom gafflen om halsen, så att han föll baklänges, hvarvid de andra borde springa till och kasta rännsnaror om bakfötterna. Våren 1700 anställdes vid Kungsör en sådan rätt märklig jagt. Konungen hade nu förbjudit både hofherrar, jägare och allmoge att hafva eldgevär; ja, de borde rätteligen icke ens nyttja eggjern utan endast trädgafslar och duktiga knölpäkar, med hvilka hvar och en, bakom sitt jagtnät, skulle afvakta djuret. Man föreställde Karl vådan, omöjligheten; men han ville icke veta af någondera. En hop björnar inringades och jagten begynte. Ej mindre än fjorton blefvo då inom ett par dygn dödade eller tagna. En bland de största kom löpande mot konungen, hvilken då med knölpåken gaf honom två till tre så dugtiga slängar, att björnen döfvades och blef derunder bunden. så ungefär gick det med de öfriga. Sedan lades de på slädar och kördes liksom i triumftåg och under jagtmusik till Kungsör. Vid aderton års ålder lemnade Karl dessa nöjen för krigets blodiga lekar, hvilka sedermera varade oafbrutet hela hans regeringstid. Man kan icke utan den största spänning läsa berättelserna om dessa verldsbekanta bragder. hvilkas framgång icke skulle kunna för—