Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1856, sida 1

fruktansvärda, hotande drag voro min bror Mortimers. Ellinor spratt till, såsom biten af en huggorm, och tryckte min arm. Jag fruktade, så att säga, mer i hennes än i min egen själ. Vi vände om, såsom om vi ilat undan en hotande sara, och stannade ej, förrän vi sågo prestgärden framför oss. Friden och tystnaden omkring denna ensamma bostad återgåfvo oss vårt lugn. Vi logo åter mot hvarandra och tryckte i namnlös hänryckning hvarandras händer. Fortare än vanligt sprang jag med Ellinor uppför trappan och hade knappt öppnat dörren till pastorns kammare, förrän jag, ur stand att längre beherrska mina känslor, ropade: — M:r Graham, vi bringa er en oväntad underrättelse. — Och om jag får döma af er röst, svarade Graham, i det han såg upp ifrån boken, — så är underrättelsen af glad beskaffenhet. — Ja, sade jag och trädde, med Ellinors hand i min, fram till honom. — Jag hade verkligen en skänk för Ellinor och hon en för mig, ehuru vi cj tänkte derpå ... och gissa hvilken! — Jag vet icke, svarade pastorn vänligt, — men det mäste vara en skänk, som blifvit gerna gifven och lika gerna emottagen, ty J sen båda ut att vara temligen belåtna. — Ellinor älskar mig, och jag älskar Ellinor! ropade jag, ty jag kunde ej längre förtiga min hemlighet. — Hvad tänker ni derom? Den blick, pastorn nu riktade på oss, uttryckte ej ösverraskning, utan något ljust och högtidligt, som lät mig förstå, att den emottagna underrättelsen uppfyllt hela hans själ.j