Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1856, sida 1

R—c— — ————— väl då den att vänta och att göra, som nu kallas att vara ibland ledarne för byggningsarbetet i Guds kyrkase Visserligen, om han blir förvarad att likna dessa byggningsmän, som i Skriften utmärkas såsom de der förkastade sjelfva hörnstenen; om han ock af Guds ande får lära att hvarken sjelf uppföra eller hos andra godkänna ett verk, om likt trä, hö och strå icke uthärdar pröfningselden: huru kan han dock hoppas, att något stort eller blifvande skall nu kunna åstadkommas till förherrligande af Guds andeliga hus, såvidt detsamma i en yttre gestalt inom tiden framstär, då den tid, i hvilken vi lefve, visar sig mera stark i nederbrytandet än i uppbyggandet, och för öfrigt de gamla fästen, hvilka Herren upprest och hittills bibehållit till stöd för sin församling, tyckas märkeligen luta till fall. Dock — antingen de falla eller stå, veta vi ju, att Christi kyrka är så grundad, att helfvetes portar aldrig skola varda henne öfvermäktige, och att det, som hittills bevisat sig, ock hädanefter kommer att gälla, gälla äfven då, när vår tro derpå blir mer än någonsin satt på prof, det nemligen, som martyrernas blod och bespottarnes hån så ofta bekräftat, att, såsom Herrans vägar äro helt andra än menniskors, och Han sjelf är en underlig Gud, så är det ock Hans sak att synas döda, då Han vill gifva nytt lif, föra till helfvetet, då Han desto mer vill uppenbara sig såsom Förlossaren, och endast i den afsigt låta det gamla nederbrytas, att Han sjelf må göra Sitt verk efter ett annat sätt ännu herrligare. Derföre, mine bröder, är det blott vår sak att vara och allt mera blifva Herran trogna, ehvad vi än, stridande under Hans bantr, komma att gå till mötes; ty detta banör föres dock af den starka arm, för hvilken till slut alla hinder måste vika. Vare då framtiden lemnad åt Herran, om vi ock, vakne för att märka hvad tiden lider, böra vara beredde på alla vidrigheter; men aktom först och närmast på det, som förhanden är, och begagnom med flit de tillfällen, som ännu gifvas af Guds långmodighet, till att verka medan dagen är. I detta sinne anser ock jag det nu icke vara alldeles. öfverflödigt att för eder, fäder och bröder, korteligen redovisa den uppfattning af våra pligter, hvilken för närvarande är min, och, så länge den detta förblifver, bör bestämma mitt handlingssätt i hvad på mig uti det nya kallet ankommer att ensam eller i förening med andra besluta och verkställa. Såsom en af Reformationens förclöpare (J. Wieliff) berättas hafva yttrat att det högsta kall, hvartill en menniska på jorden kan hinna, är att vpredika Guds ord; så vete vi ock, att i vår kyrka ordets predikan ställes främst bland alla de åligganden, hvilka tillhöra det af denna pligt benämnda predikoämbetet. Ordet är det nådemedel, hvarmed Guds Ande verkar till Christi andeliga lekamens uppbyggande och vidmakthållande, d. ä. till församlingens utvidgande, bevarande och förherrligande. Det är outsägligen stort att härvid vara Andans redskap. Men i många olika former utförer Han sitt stora verk; och äfven ordets predikan är mångahanda. Vare den blott alltid i den helige Andes tjenst rätt helgad åt vår Frälsares beprisande för Hans återlösta folk, och enligt hans egen föresyn okonstladt enkel, i Hans ord fullt grundad, eftertrycklig, öfvertygande och kraftig! Ett slag af predikan, då denna fattas i vidsträckt bemärkelse, utgör äfven katechisationen. Alltifrån Luther har ock denna varit af store lärare i vår kyrka både anbefalld och utöfvad. Dess förfall bringar outsägligt mycket ondt öfver församlingen; dess upplifvande är äfven i våra dagar af aldra största vigt. Mångenstädes är den hos oss nästan inskränkt till husförhören, visserligen maktpåliggande, ehuru knappa, tillfällen för christendomskunskapens pröfnins, men helt otillräckliga för dess bihringande och Jörkafran. Derföre vare det oss om hjertat att för det sednare vigtiga ändamålet bereda flere katechisationsöfningar, än de i allmänhet brukliga. Ingenstädes må väl det i kyrkohandboken (denna såsom lag gällande ordning) såsom angeläget utmärkta communionförhöret underlätas, der icke detsammas införande kan ådagaläggas vara omöjligt. Det åsyftar dock, så vidt jag förstår, mera anvisning för nattvardsgästernas sjelfpröfning, än tillfällen till undersökning af deras kunskap, eller till dennas befordran. Dess rätta tid synes derföre vara före uppskrifningen, heldst någon dag före densamma, att