Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1856, sida 1

— Det är alltså hennes födelsedag i dag, sade jag för mig sjelf, — och jag har ingen skänk att medföra till henne ... Hvad jag nu är fattig! Jag eftersinnade hvad jag skulle kunna förära henne af det lilla, som ännu var mig öfrigt. Men låt mig nu, min vän, dröja vid minnet af denna älskliga flicka. Ni tror visst, att jag älskade Ellinor! Ja, om det är kärlek att icke tänka, icke känna mer än ett enda föremål, att förgäta egen smärta, egen sorg, i sin själ återkalla endast hennes ord, hennes blick, hennes leende och bedja Gud att öfver detta enda väsende gjuta sin rikaste välsignelse. Om detta är att älska ... ja, då älskade jag. Ack, jag var då tjugofyra år gammal och Ellinor syllde aderton! Jag hade på min resa sett många de skönaste qvinnor, men aldrig stått i närmare förbindelse med dem eller ens kännt ett begär dertill, ty min själ var ännu uppfylld af sina extrema verlasliga idter och mitt hjerta af sina ungdomliga idealer. Den saliggörande känslan att vara intet för sig sjelf och allt för en annan, kände jag ännu icke; jag visste icke, hvad det vill säga att ur en annan, lik mig mensklig, varelses blick dricka lif och salighet, att förstå dess leende, följa dess vink, och såsom herrskare och slaf i en person och i dessa ords vackraste betydelse känna sig redan här på jorden nästan öfverjordisk och oförgänglig. Ty kärleken, sir, tilläter oss ej att fatta den tanken, att vi en gäng skola upphöra att lefva för den älskade och denna för oss. Hitintills hade den vänskap, jag hyste för mina uppfostrare, utestängt alla andra känslor, och för det allsmäktiga, hela min tillvaro uppfyllande, väsende på jorden och i himmelen höll jag endast Gud. Först när jag efter min återkomst till Eng