Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1856, sida 1

— — — land stod ensam och öfvergifven, först när fader och broder slitit sig ur mitt hjerta, och jag såg Ellinor hvilande med min hund på skogens friska gräsmatta, när jag såg denna öppna, rena, barnsliga och dock så förståndiga blick riktad på mig och kände den intränga i det djupaste djupet af min själ, först när jag förnam hennes stämma, som väckte en hel ny verld af känslor i mitt slumrande hjerta, först då började den sträng dallra, som, engång anslagen, Jjuder högre och högre, uppfyllande hela vår varelse, vår kropp och vår själ, med sina hänryckande toner. Men denna flicka, som oupphörligt föresväfvade min inbillningskraft och uttrångde hvarje sorg ur mitt bröst, syntes för mina känslor och önskningar blott alltför ren, för upphöjd, för gudomlig. Jag ansåg mig ej för den utvalde man, som i allt var värdig att älska Ellinor och af Ellinor älskas tillbaka; jag ville först stämma mitt hjerta och mina känslor högre, först förjaga allt jordiskt, allt hat, all förföljelust ur mina tankar och härigenom förtjena lyckan af hennes kärlek. Men huru var det möjligt att hastigt utföra dessa lofliga föresatser efter hvad som nyligen händt mig! Fader och broder och allt, som gjort mig ondt, stodo å ena sidan inför min själs ögon, och å den andra stod Ellinor och allt det goda, jag hoppades genom henne. Medan den sednare höjde mig i min aktning för mig Jelt. neddrogs jag i stoftet de att ej kunna bestämma hvad jag borde göra, hvart jag borde vända mig, om jag först borde älska eller hata. (Forts.)