Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1856, sida 1

—— — — Himlens vindar uti kronan gunga, Glada foglar der sin lofsång sjunga, Upp till sanningens och ljusets Gud; Ty den låga, som en gång här glödde, Lögnen brände, sanning återfödde, Klädd i ljusets helga, rena skrud. Hvarje år, med åter nyfödd sommar, Rosen i den askan herrligt blommar, Liljan växer der så hvit och skön. Sanning så, med englarena vingar, Luttrad uti eld mot himlen svingar, Lefvande af tro, af hopp, af bön. Följande dagen användes att bese kyrkan, som förvarar Luthers stoft. Man stannar framför den port, der Luther den 31 Oktober 1517 anslog sina 95 theser, sålunda uppträdande med sin första öppna protest emot katolska kyrkans missbruk. Ty värr blef denna dörr af Fransmännen, vid deras fiendtliga uppträdande under Napoleon, uppbränd. Den har tillsvidare varit ersatt af en, som är af helt vanlig och simpel beskaffenhet, tills konungen af Preussen för något år sedan beslutat till kyrkan skänka en dylik. Den är af bronz, 50 centner tung, arbetad af Drake i Berlin, innehållande uti sex fält de lutherske satserna och i frisen och kolonnerna skönt utarbetade allegoriska figurer. Det hela skall vara ett mästerstycke i sitt slag och lärer snart komma att anbringas såsom en värdig prydnad uti detta den protestantiska kristenhetens märkvärdigaste tempel. Kyrkan, ehuru enkel, är hög och ljus, en värdig mausolte för de båda reformationsmännen. Man söker först Luthers graf. Klockaren öppnar en trädlucka i golfvet. Den betäcker en enkel messingstafla, på hvilken läses på latin: här hvilar Martin Luther, född 1483, död 1546. Minnesvården är väl enkel. De vanliga loforden öfver död man saknas. Men den, hvilken såsom han, upprest uti sina verk minnesvårdar, hvilka stånda till tidernas slut, behöfver ej de vanliga medlen, genom hvilka man ängsligt söker vindicera åt hugkomsten, hvad som snart nog är hemfallet åt den eviga glömskan. Ehuru vid en sådan grift hjertats tysta känsla eller ögats förstuckna tår äro det värdigaste offer, som kan frambäras, sökte sig dock det mägtiga intryck, jag på detta dyra ställe erfor, luft i ordets form. Min dagbok innehåller, såsom minne af detta besök, följande ord: Man af heligt nit, af kraftfull lära, Trones kämpe, ljusets riddersman, Rik på kristligt mod och kristlig ära, Ärlig uti allt och fri och sann! Vid ditt stoft mitt sinne djupt sig böjer, Men sin blick mitt öga tacksamt höjer. Ljusets fackla Du oss åter tände, Sanningen Du gaf oss åter klar, Ordets makt till seger ut Du sände, Uppå hjertats frågor gaf Du svar; Svärdet i Din hand blott lagrar skänkte, När det mäktigt slog och herrligt blänkte. Se hur töcknen vika, dimmor falla För hvar blixt, som ur ditt hjerta går, Andens hårda fjettrar slitas alla, Der i segerkraft din lära går. Mörkrets makter, darren när och fjerran För den mannen, väpnad sjelf af Herran! Det förgängliga till stoft är vordet, Såsom allt, det jordiskt är, förgår; Men din ande lefver än i ordet, Som i renad form kring verlden går. Lefva skall den uti tiders tider, Hur än ljuset hånas, sanning lider. Slumra lugnt i griften, man af ära, Njut din hvila uti helig frid! Vittne skola seklerna Dig bära, Hur Du modigt förde Herrans strid, Hur för sannings rätt ditt hjerta glödde, Hur det fröjdades, om än det blödde. Kom en gång en son af höga Norden, Som en pilgrim till den helga graf; Bättre i sitt hjerta, än med orden, Han ditt minne der sitt offer gaf. — Och han tänkte: sanning evigt varar, När som lutherskt mod den fromt försvarar. Vid sidan af Luther hvilar hans vän Melanchton, den andra tvillingstjernan uti kon