Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1856, sida 1

er. Uppehållande sig i mitt grannskap och med den åtrådda besittningen för sina ögon, rufvar han på planer, som ej behaga mig och skulle kosta honom dyrt, om han vill utföra dem. Ha, jag vet ...! Har han annars något skäl att besöka er, Graham? — Så vidt jag vet, inga! svarade jag och torde dervid hafva betraktat honom alltför djerft och frågande, ty hans skarpa öga riktade på mig en genomträngande blick, såsom om han i mitt inre velat dechiffrera något, som, mig veterligt, ej fanns der att läsa. — Illa nog, att ni icke vet det! utbrast han färbittrad. — Men jag vet det och har två skäl att ej vilja se honom umgås i ert hus. Ni förstår mig. — Jag förstår er icke, mylord, och jag kan och skall aldrig förbjuda honom mitt hus; han kommer såsom en vän till mig, och jag älskar honom. — Hvad! Ni älskar honom? . — Ja, mylord, jag älskar honom af hela mitt hjerta. a . — Sir! ropade Hans Herrlighet plötsligt, — jag förbjuder er att älska honom och skall väl se till, att han lemnar mitt grannskap. Han omspinner er och mig med ränkor. Tag eri akt, såsom jag gör, ty jag skall vid Gud ej låta bedåra mig af honom. Men stannar han här längre tvertemot min befallning, undandrager jag honom äfven de 3000 punden och ... och ... — Mylord, afbröt jag honom, — såvidt jag känner Percy, frågar han ej efter dessa 3000 pund och öfverhufvud ej efter penningar, ty han är en man af ära. — Graham, ropade markisen, ytterst förbittrad, — tig! Jag har misskännt er! En son, som är trotsig nog att vilja ärfva sin far mot rätt och skäl, och