Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1856, sida 1

Några rader utur en resandes dagbok. (Slut fr. föreg. n:0.) Samma dag, som var d. 22 Juli, återvände vi till Halle, men dröjde ej der utan hvad nödvändigt var, och fortsatte så vår resa, som nu hade blifvit hvad en Tysk kallade den: eine Pilgerfahrt nach den Lutherstätten. Det återstod oss att besöka Wittenberg, den fordom berömda universitetsstaden, dit Melanchton en gång samlade omkring sig tusentals lärjungar och hvarifrån reformationen kastade sina första gnistor. Sedan universitetet för omkring fyratio år sedan flyttades härifrån till Halle, har staden sjunkit i lif, rörelse och folkmängd. De flesta främlingar, som nu besöka den, komma för att nedlägga sin hyllning vid Luthers graf, och att se det hus, der han som professor lefde och verkade. Tider gå och tider komma, lärobyggnader uppstå och lärobyggnader ramla; men ingen tid skall varda, då Luthers namn förglömmes, och ingen lära skall leda till sanning och ljus, om den ej bygges på den klippa, hvarpå Luther stod, eller hämtar näring utur den källa, som svalkade hans törst efter lif och salighet. Wittenberg skall alltid, huru det; än i yttre hänseende förvandlas, förblifva en märkvärdig punkt uti den menskliga kulturens historia. Dess namn är förknippadt med ett bland de största, renaste och hjeltemodigaste sträfvanden att höja menskligheten. — Samma eftermiddag, som vi kommit till Wittenberg, vandrade vi ut genom Elsterthor till den så kallade Lutherscken. Denna är planterad på den plats, der han den 10 Dec. 1520 lät påfliga bannlysningsbullan och dertill den kanoniska lagen uppgå i lågor. Detta var ett bland mannens mest heroiska företag. Derigenom bröt han ohjelpligt med hela påfliga kyrkan, blottställande sig för Vatikanens vredaste bannstrålar. Den nämnda eken kan sägas vara ett sanningens vittne. IIon har vuxit upp och trifvas väl uti askan efter de påfliga pergamenten. Rundomkring stå blommor, sommarens skönaste barn, inom en inhägnad. De voro friska och glödde herrligt i aftonsolen. Ehuru deras poesi var den ojemförligt skönaste, som på detta ställe kunde diktas, skref jag dock i mitt album följande ord: AA REV TRE EVE IP OST TONAR