Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1856, sida 1

på bekostnad af sin broder, som aldrig gjort honom något ondt, kan ej vara en man af ära. — Och vill han det verkligen? frägade jag högljuddare och häftigare än förut. — Ja, han har vägrat att underteckna den skrift, som anvisar honom hans riktiga ställning i verlden i förhållande till mig och sin bror ... — Men han har gifvit sitt hedersord att erkänna denna ställning, d. v. s. försaka sin arfvedel ... — Det betyder ingenting, ingenting! Det är ingen borgen eller blott en, som morgonvinden bortblåser. Ha, ha! så länge jag lefver, är han lugn; men när jag är död, och Mortimer, min dyre Mortimer, vill tillträda sitt arf, då kommer han nog fram! Ha, ha! då kommer han nog fram! — Jag vet, att han ej skall handla så, mylord. — Ni vet ingenting ... och saken är afgjord. Ni känner min mening; låt honom veta den ... Och nu god morgon, sir! Jag gick, Percy ... och här är jag! Å — Och ni kommer nu, för att säga mig, det jag ej vidare skall besöka er? frågade jag. . — Mylord Percy, min dyre vän, hvad tänker ni om mig! Jag kommer tvertom, för att säga er, att det i dag är en högtidlig dag i mitt hus, ooh bedja er komma tidigare och stanna längre hos oss än vanligt. Ser en sådan begäran ut som ett förbud att beträda min tröskel? — Nej, men ni väntar kanske, att jag frivilligt skall afstå derifrån? Den ädle mannen betraktade mig med ett ansigtsuttryck, i hvilket en vänlig ovilja kämpade med känslan af en sårad, men upphöjd stolthet. — Percy, ropade han, — ni gör mig ondt! Det har jag ej förtjent af er. Nu fordrar jag er närvaro, er ögonblickliga närvaro!