Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1856, sida 1

stellationen, sc som genombröt femtonde århundradets mörker. Tacksamheten bjuder att här nämna de båda kurfurstarne, Fredrik den Wises och Johan den Ståndaktiges grafvar, prydda med utmärkta monumenter uti gjutna basreliefs, af Vischer, far och son. Äfven äro att se Luthers och Melanchtons porträtter i Lebensgrösse, af Cranach, hvilka utgöra originalen för de många tusen porträtter, som af dessa män utgått i verlden. — Det hus Luther bebott, beläget vid Elsterthor, är nu ett evangeliskt prestseminarium, hvilket dock ej upptager hans rum. Dessa finnas uti en gårdsbyggnad, utmed en liten trädgård, som ock tillhört honom. Man stiger trappan uppför och kommer så in uti ett förmak, om hvilket ingenting är att säga. Derifrån går en dörr till Luthers arbetsrum, enkelt och fattigt. Utefter de med grofva arabesker prydda väggarne stracka sig fasta ekbänkar. Djupt fram i rummet skjuter en stor kakelugn af svart glaceradt krukmakaregods, på Luthers befallning bestäld, försedd med bibliska figurer af allehanda slag. Dessutom finnes irummet ett hans arbetsbord och en soffa af högst egen modell, bestämd för två emot hvarandra sittande personer. Det lärer varit Luthers och hans kära Catharinas favoritplats. Man går ett rum längre in, genom en dörr, öfver hvilken Peter den Store i råa drag med krita tecknat sitt namn, och ser der ett stort skåp, som förvarar en hop märkvärdigheter, t. ex. broderier af Luthers hustru, en bägare, som tillhört honom, en dito sönderslagen af Peter den Store, i förtreten deröfver att man ej ville afstå densamma åt honom o. sg. v. På På andra sidan förstugan visar man Luthers lärostol, med ett ypperligt porträtt af Cranach. Vid nedstigandet hvilade vi på tvenne beqväma stensäten, beräknade för tvenne personer. De voro en skänk af Catharina på Luthers födelsedag 1540. Han lärer älskat denna plats och der ofta, i svalkan af den fria luften, underhållit sig med studenterne och andra besökande. — Men nog om Wittenberg, ehuru mycket ännu kunde vara att säga. Vid uppbrottet från Wittenberg bar det hemåt. Färden gick hastigt. Jag stannade några dagar i Berlin, men aktar ej nödigt att der uppehålla mina läsare. Hela verlden känner den såsom en ståtlig, storartad, i många hänseenden intressant, men med allt detta — tråkig stad. Efter åtta timmars färd på jernbanan var jag slutligen tillbaka i Lubeck, den fredliga utgångspunkten för min resa i Tyskland. Här tog jag afsked af jernbanorna. Om dem kan man säga mycket godt, men ock mycket ondt. De kunna isynnerhet rekommenderas för affärsmän, som hafva brådt om; probenreutrar, som skoja sig fram genom verlden; resenärer med små kassor, och framförallt för fyrfotingar, som gamma eller följande dag skola, i form af biffstek eller kotlett, tjenstgöra på borden i de stora verldshufvudstäderna. Resans agremanger blifva ungefär de samma, om passagerarne äro tvåeller fyrbenta. Det blir vanligen, åtminstone om man reser längre väg, ingenting annat än ett kroppens transporterande. Jag vet intet sätt att färdas, som så tröttar. Jag skulle stundom önskat att få variera med åsneridt, om intet annat medel varit tillgängligt. I Liibeck bevistade jag en stor folkfest, som pågick i fulla två dagar. Dit strömmade otroliga massor af folk från aflägsna trakter af Tyskland. Allt hvad upptänkas kan, som roar och underhåller folkets håg för en anständig förströelse, fanns här. Musik och dans, skådespel och marionettheatrar, jonglerier och apdans, gungor och konstberidning, på allt böd den täcka slätten utanför Lubecks östra port. Hvad som förvånade mig var folkets tysta och hyggliga beteende. Intet skoj CACOO a a KT TTT