Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1856, sida 1

ett svar, ty jag förmådde knappt sammanhälla mina tankar, för att begrunda denna vigtiga fråga. Då fattade pastorn åter min hand och sade med eftertryck: — Mylord Percy, i går afton begärde ni af mig ett råd, men jag vägrade det, emedan jag hoppades, att det skulle blifva obehöfligt. Men detta hopp har strandat, såsom jag måste befara. enligt hvad ni nu meddelat mig. Jag vill då icke längre förhålla för er mitt råd, förutsatt ni emottager det med samma känslor, med hvilka jag gifver det: genomträngd utaf den heliga känslan af rättvisa och menniskokärlek. Mylord, er far är gammal och sjuk .. han kan duka under för sin ålder och sjuklighet. . Missledd, så är min tro, missledd af för oss obekanta förhållanden begår han mot er en handling af våld och orättvisa. Men för att gifva sitt handlingssätt ett sken af rättvisa, förskansar han sig bakom en lag; men såvidt jag vet och vi alla veta, eger denna lag ingen tillämpning på er, och ni bör derför ej förskräckas, utan i nödfall taga den verkliga lagens bistånd i anspråk. — Lagen! ropade jag. — Skulle det då ha kommit derhän! Och emot min egen fader? Nej, sir, jag har beslutat att lida af min far hvad jag som son måste lida, och huru svårt det skall blifva för mig att tåligt bära mitt öde, vill jag dock, var viss derom, bära det som en man. — Ha, jag misskänner er icke, mylord, ropade den ädle mannen med värma; — ni vill vara ädelmodig, der ni strängt bör följa rättvisan . . men ni betänker icke följderna. Såsom främmande för saken, rör den mig icke personligen, men såsom menniska kän