Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1856, sida 1

gen varit. En öfverenskommelse skall vara träffad att genom de båda polismyndigheternas närmare förbindelse bättre kunna förfölja dylika flyktingar. Det är blott önskligt, att öfverenskommelsen icke måtte gå ut på att endast ha de borgerliga flyktingarne i ögonsigte. Men det ligger i naturen af sådana skildringar, att de ibland måste för läsaren framställa ytterst komiska, ibland åter tragiska företeelser. UNGERN. Man läser i Times följande, från en resande härrörande skildring af det tyranni Österrikarne utöfva i detta land: Kejsaren och hans minister Buch bete sig emot det det olyckliga Ungern lika illa som kung Bomba emot sitt arma rike. Ungern behandlas som ett eröfradt land, plundras och skymfas. Soldater skickas till byarne och inI qvarteras hos alla invånarne, undantagandes de adelsmän, som äro i kejsarens tjenst. De topprida folket, slå i sönder möbler och husgeråd och kasta ut genom fönstern hvad de icke vilja begagna eller behålla. När det är I kallt, bryta de upp golfven och rifva ned väggarne till bränsle och taga halmen af taken för att göra upp eld. Huru de än må fara fram är det icke värdt att klaga, ty dermed vinnes ingenting. Utskylder påläggas godtyckligt af uppbördsmännen. En adelsman i tarfliga omständigheter hade berättat för referenten, att man vid sista taxeringen påfört honom ett högre skattebelopp än han någonsin tillförene betalt. Han besvärade sig på högre ort, och det enda svar han erhöll var, att om summan icke genast betaltes, komme någon af hans egendomar att utmätas och försäljas. Denne adelsman har likväl några slägtingar och vänner i styrelsen både i Ungern och Wien. Alla Ungrare måste betala en mantalsafgift, från hvilken icke ens barnen äro befriade, och som utgår med 1 florin per hufvud. De erlägga likaledes en skatt af 1 florin för hvarje häst och nötkreatur och för hvarje får och hvarje svin, under det den rika adeln slipper att betala något för sina statshästar. En arrendator, med hvilken referenten samtalat, hade 6 barn, 4 oxar, 30 svin och 100 får, så att denne man, han sjelf och hustru inbegripne, hade att betala en direkt skatt af 142 floriner. Nu komma förolämpningarne. De gamla ungerska nationalfärgerna äro grönt, rödt och hvitt. Den första af dessa färger har utplånats. IIäröfver äro alla ungrare mycket förbittrade och äfven de, som äro i statens tjenst dölja knappast sin harm, ty det finnes sannolikt icke något folk, som är så varmt tillgifvet sitt land som det ungerska. För att hämnas för förolämpningar och trotsa kejsarens förbud hitta de på alla möjliga medel. Ibland andra berättas, huru i en stad 3 unga damer spatserade arm i arm, den ena i grön, den andra i röd och den tredje i hvit drägt, allt under folkets bifallsyttringar och de österrikiska officerarnes stora förtrytelse. En dam visade sig på operan i en ny parisermössa med en guirland af små röda och hvita rosor, hvilka naturligtvis hade gröna blad. En österrikisk officer blängde argt och ilsket på henne, men upphörde dock dermed efter en tillrättavisning af hennes man. Hatet emot Österrikarne i allmänhet och enkannerligen kejsaren och hans minister Buch är lika allmänt och inrotadt som i Italien, och knappast är det någon, som döljer sin önskan, att Ryssarne måtte behållit landet och att detta aldrig kommit tillbaka under de trolösa Habsburgarnes spira; men några republikanska sympatier finnas icke. Det råder för närvarande mycket missnöje