Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1856, sida 1

som med en bok i den ena handen och den andra stödd på Othellos hufvud, i en halft sittande, halft liggande ställning hvilade i den gröna skogens tysta sköte. Hon tycktes ännu ej varseblifva mig, men när jag långsamt och med uppmärksamma blickar närmade mig henne, höjde hunden sitt hufvud, betraktade mig och hviftade med sin stora yfviga svans, likasom han velat säga: — se, der är du också! jag har länge väntat på dig, ty här befinner man sig rätt väl! När ljudet af mina steg på den mjuka mossan slutligen nådde flickans öron, såg hon upp och reste sig från sin plats. För första gången i mitt lif kände jag mig träffad af den ovanliga anblicken af fulländadt qvinnligt behag och skönhet. En kort klädning af det finaste musslin omslöt ända till de blottade runda skuldrorna det smärtaste och mest välformade lif, jag någonsin sett; hennes långa, ljusbruna, likt guld och siden glänsande lockar, som vid hvarje rörelse af den sköna halsen svallade som vågor, beskuggade ett ansigte, hvars hänförande uttryck af ädelhet och mildhet ej kunde hafva sin like på jorden; det var som ur det innersta djupet af mitt väsende ett nytt sinne framkallats, som lät mig förnimma ett underverk, hvilket visserligen förut funnits, men utan att jag varseblifvit detsamma. Men framför allt var det hennes stora, mörka, af långa svarta ögonhår till hälften betäckta ögon, som, under det de mötte mig med en öppen, förståndig och från all förundran fri blick, tycktes läsa i mitt bjerta, så att det förekom mig, som om något med min själ nära beslägtadt, ett annat mig liknande jag utträdt ur dem mig till möte och helsat mig på ett språk, som visserligen ännu aldrig klingat i toner, men det jag likväl trodde mig förstå,